Jag och Magnús, relativt hungriga och fast beslutna om att handla trots kyla, tog idag bussen till ICA Maxi som så många gånger förut. Trots att vi frös hade vi gett oss tusan på att handla mat, med livet som insats nästintill!
Vi tog en kundvagn och begav oss ut på äventyr där vi upptäckte både den ena makalösa produkten efter den andra. Jag, som nyligen läst fruktansvärt mycket litteratur kring näringslära, viftade febrilt med armarna och predikade om faran med glukos och vad Magnús bör tänka på (även om han förmodligen inte hade bett om min åsikt från början).
Efter en halvtimmes runtfarande i butiken började vi äntligen bli klara och gick till snabbkassan då vi, som så många andr,a har upptäckt finessen med scanningsapparaterna. Jag tror att Magnús känner sig lite som James Bond när han får gå runt och scanna in alla varor. Jag hade ljugit om jag sa att jag inte ser en liten bestämd ljusglimt i hans ögon varje gång den lilla plastmakapären ger ifrån sig ett "pliip". Väl framme vid kassan blev det avscanning. Givetvis. Sura och purkna fick vi packa upp, packa om och packa ner alla våra matvaror. När vi rullade ut kundvagnen, inte alls lika muntra i hågen, tittade vi på varandra med sorgsna blickar när vi såg snön sakta falla utanför och isens rodnande glitter på asfalten.
Vi beslöt oss för att göra som de flesta av oss fattiglappar bara brukar drömma om, och ringde en taxi.
Jag som alltid tycker att det är ett litet aventyr i sig att åka taxi eftersom man oftast får lära sig en massa om taxichauffören, i alla fall jag som ställer tusen frågor. Idag träffade vi dock inte på en muntergök till chaufför utan en trött man som förmodligen tyckte att jag ställde för många frågor och att vi hade för många matkassar. Hoppas han får en bättre kväll i stället. Väl framme vid huset hade vi fyra våningar att gå upp för och 2 papperskassar, två plastkassar (alla knökfulla), ett storpack med maskindiskmedel, och papper i alla dess former att bära. Jag och Magnús tittade på varandra med tårar i ögonen och började smida planer på hur vi skulle få upp allt det där för trapporna.
Det slutade med att jag bar fyra rullar hushållspapper innanför ryggen på min jacka, en kasse i var hand och Magnús hade några pappersrullar under armen, en trasig papperskassa i famnen och en tung papperskasse i handen. Manges byxor fastnade i dörren, papperskassen gick som sagt sönder, mitt byxbälte släppte så jag hade mina byxor nere vid mina knäveck och vi skrattade båda så vi skrek i trappuppgången.
Vem har sagt att handla mat inte är en konstart? Haha :)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar