Värdefullt

Idag känner jag en behaglig känsla när jag dagdrömmer om att gifta mig med en fotograf. Jag blundar och ser hur en kvinna, inte helt olik mig, sitter och lutar hakan mot sin handflata medan hon tittar ut genom ett fönster. Hon täcks av solljus och ser tankspridd men fridfull ut. Jag ser framför mig en vägg med vackra bilder. Jag hör klicket från systemkamerans avtryckare. Jag hade så gärna velat känna att jag var värd att bli fotograferad i en känsla i stället för ett datum.

Mélanie Laurent. Fotograferad av Marcel Hartman

Oftast när jag dagdrömmer fantiserar jag om mitt drömhem. Jag brukar sitta vaken långt in på nätterna och skissa på planritningar. När jag vaknar på morgonen kisar jag ut över spridda inredningstidningar och möbel-kataloger. I mitt drömhem har jag plats för en massa husdjur. Jag har en bekväm soffa, ett stort kök med stora fönster, ett trädgårdsland med en särskild kryddträdgård och ett särskilt hörn avsett endast för mitt konstnärsskap.

Visst är det skönt att drömma. Ännu skönare är det när man drömmer om något som går att förverkliga. En dag i framtiden kommer jag ha en kryddträdgård, och en myssoffa.

Insikter

Idag har jag haft en djup diskussion med min älskade vän Ariel. Vi diskuterade den manliga könsrollen och varför det ibland blir som det blir med vad som anses vara manligt
samt några oskrivna regler kring vad man som man begränsar sig till i livet.
Vi pratade alltså om negativa stereotypbilder.

Innan idag satt jag och lyssnade på två fascinerande ljudfiler från "SR's sommarpratare" med först Rickard Wolff och senare Mikael Persbrandt. Rickard Wolff som är öppet homosexuell men samtidigt besitter en jäkla pondus, särskilt på grund av sin röst (han är till exempel för mig starkt förknippad med rösten till lejonet Scar i Lejonkungen).
Senare lyssnade jag på Mikael Persbrandt som verkar endast associeras med Gunvald i Beck nuförtiden av män i min generation.

Båda har ett förträffligt ordspråk, pratar åsikter och känslor, läser dikter osv.
Båda anses vara karlakarlar. Det är helt beundransvärt egentligen när jag tänker efter.
Varför drar man upp stora starka män som Per Morberg och Mikael Persbrandt som macho-karlar utan att påpeka hela deras skala av manlighet? Varför blir så många bilder av män och framför allt manliga förebilder förvrängda? Varför uppmuntras dessa förvrängda bilderna dessutom och till stor del uppfattas som norm? Män som dunkar varandra i ryggen om de kramas. Män som inte kan titta på musikaler. Män som inte pratar känslor för det är kvinnligt.


Ett av mina favoritklipp är när TV4 visade en intervju med Per Morberg och Tommy Körberg och hur de definierade manlig vänskap. Jag har kortat ner klippet, hela klippet finns här.




Underbara män. Riktiga karlar anser jag!



Mikael Persbrandt läste en underbar dikt av Gunnar Ekelöf som jag tänkte recitera:


Jag tror på den ensamma människan

Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

Dagens låt

Ky-Mani Marley - Many More Roads


Many more roads to trod

There’ll be many mountains to cross

And though, you neglected, rejected and injected me

Still it’s only love I have

I know my first name is Steven

Har fått smärre vätskebrist av att kolla på en av mina absoluta favoritfilmer. Det är synd att den inte verkar finnas tillgänglig att köpa, annars hade jag starkt rekommenderat er att titta på den pronto.


Filmen är baserad på en verklig händelse om Steven Stayner och hans hemska livsöde.
Steven blev bortförd av Kenneth Parnell 1972, då han var 7, och blev under 7 års tid utsatt för sexuella övergrepp. Parnell berättade för Steven att familjen inte hade råd med honom längre, att Stevens pappa dött i en hjärtinfarkt och att alla hans syskon blivit bortadopterade och levde under falska namn över hela landet.










Den här filmen såg jag för första gången när jag var runt tio år gammal, och även om den aldrig mer visats på svensk tv så kom jag fortfarande ihåg titeln och ägnade många år med att leta efter filmen. Med lite hjälp hittade jag både bok och film för några år sen, och ungefär vart tredje år tar jag mod till mig och tittar på filmen igen. Skådespelarisatserna i den här filmen, särskilt av Corin Nemec som spelade Steven och Arliss Howard som spelade Parnell, är verkligen bra gjorda.

Det som slår hårdast mot mig i filmen, särskilt med tanke på att den är baserad på verkliga händelser, är utanförskapet som Steven ständigt måste ha känt. Att inte höra hemma någonstans, och att under så många år ha burit på skuld och skam över något man blivit utsatt för.

Steven Stayners förövare fick ett alldeles för milt straff för vad han gjort mot Steven, och Stevens familj. Han blev frikänd och åkte in i fängelse igen några år senare när han försökt återupprepa samma misstag.

Anledningen till varför Steven upptäcktes var pga att förövaren Parnell hade kidnappat en ung pojke, Timothy White. Förmodligen för att Steven började bli för gammal. Dock ville inte Steven att Timmy skulle få lida av samma öde, och hjälpte Timmy att fly.
Steven gifte sig och fick två barn. Han dog vid 24 års ålder i en motorcykelolycka.



Jag lider med honom och hans familj. Jag hoppas att han kände att en stor del av honom hann bli läkt innan han gick bort. Vila i frid, kära Steven. Jag tänker ofta på dig.

Fylld av tankar

Jag har en liten röst i mig som inte gör sig hörd.
Som en längtan utan mål, en sorg utan grepp.
En brinnande strävan, diskret omsluten av andra känslor.

Kreativiteten flödar men får inget fäste.
När jag sätter mig för att rita
lyckas jag bara skriva ord i form av kalligrafi.

När jag försöker mig på ett nytt projekt
fattas sidenlyster och genomslagskraft.
Jag strävar efter känslan "just det där!",
men den fattas för tillfället.

Trots det känner jag mig hoppfull.
Snart kikar våren in genom fönstret,
snart blommar själen åter.
En prunkande liten skogsslänta odlar jag i mitt inre.

Nu ska jag bara hitta ett tomt blad att skriva framtiden på.
Tills dess omgiver jag mig med vackra toner
och fraser som gör mig nykär.
Inte i någon men i något.
Dock vet jag inte i vad,
men det kan kvitta just nu.

Inspiration

Romantik

Underbara färger

Vintage Green 1950 Desoto & Black '50 Pontiac

La vil. Underbar fotograf

Jag är trött på felaktig statistik

Hur många gånger läser man inte tårfyllda debattinlägg om att Sverige är i toppen av de länder som tar emot flest flyktingar? Den statistiken stämmer inte. Jag letade efter fakta och fann följande tabell på Migrationsinfo

Att Sveriges utrikesfödda har en lika stor andel högskoleutbildade än inrikesfödda glömmer man också ofta att nämna.

Invandring 2010 jämfört med 2009 (preliminärt) -3,2 %

Utvandring 2010 jämfört med 2009 (preliminärt) +24,9 %

Valdeltagande utrikes föda 2006 65-69%

Andel högutbildade av utrikes födda 34%

Andel utrikes födda läkare 26,2%

Läs mer:

http://www.scb.se/statistik/UF/UF0506/2007A02/UF0506_2007A02_SM_UF37SM0701.pdf





Vad jag vill ha sagt med detta är att tro inte på gammal statistik.
Sverige har inget att skryta om längre vad det gäller vårt så kallat varma mottagande av flyktingar. Vi har inte en massa "invandrare" från mellanöstern som lever på bidrag.
Jag är så trött på att våra utsatta ska få skulden för Sveriges skattefinansiering.
Arbetslösa, ensamstående, sjukskrivna, flyktingar, papperslösa etc.
Jag som sjukskriven får strax under 7000 i månaden.

"Hos Vattenfall fick dessutom förre vice vd Klaus Rauscher ett avgångsvederlag värt 49,5 miljoner kronor 2007. Hans efterträdare Hans-Jürgen Cramer lämnade efter fem månader. Han fick 20,9 miljoner kronor i avgångsvederlag och 1,5 miljoner kronor i bonus. Det framgår av årsredovisningen för 2007." - Sydsvenskan

Hans-Jürgen jobbade för ett statligt bolag under 5 månader och tjänade 22,4 miljoner för det arbetet. Det är 3200 månadsbidrag för sjukskrivna alternativt socialbidragstagare.

Alltså hade man med den slanten under samma period kunnat betala 640 individer bidrag.
Det kommer ju från våra skattepengar.

Även om vi ibland får läsa om chefers höga löner och politikers skumma avdrag så är det sällan de som får skulden för vart våra skattepengar går, utan den stenen verkar våra invandrare och sjukskrivna få bära för all framtid.

I mina ögon är inte Hans-Jürgen mer värd än Anita, 45, som har två barn och blivit sjukskriven för att chefen på sjukhusavdelningen där hon jobbade inte kände för att avlasta Anita genom att ta in en deltidsanställd personal till. Dock verkar han vara mer värd än Anita i samhällets ögon eftersom majoriteten av samhället utgår från statistik de inte orkar ifrågasätta.

Jag är trött på dessa fördomarna. Jag tänkte sätta mig in och göra ett stort arbete om hur mycket av skattepengarna som går till saftiga bonusar och alldeles för höga löner för chefer inom statliga bolag, samt till politiker. Dock var det för svårt för mig att gräva runt i, samtidigt som jag blev förtvivlad när jag läste om vissa löner.


Ifrågasätt statistik och påstående, kära människor.
Jag är nästan övertygad om att fler skattepengar går till löner och liknande för företagschefer inom statliga bolag än till våra flyktingar.

Ljudböcker och scrapbooking

Jag har insett att ibland orkar man inte sitta och pyssla på en yta som är en halv kvadratmeter ifall man är utav min konstnärsnatur. Jag behöver egentligen ett helt golv där jag kan sitta omgiven av penslar, papper, skisser och musik. I den här lilla lägenhet är dock det scenariot snarare en dröm. En väldigt fin dröm dock.

I stället för organiserat kaos har jag de senaste dagarna pysslat på datorn, i form av digital scrapbooking (jag gillar inte det svengelska ordet, finns det verkligen inget bättre alternativ?) i mitt kära Photoshop med hundratals mallar och idéer. Eftersom jag inte riktigt kan pyssla utan att göra något vid sidan om har jag, lite sent måhända, insett det fantastiska fenomenet ljudböcker. Igår lyssnade jag på en bok av och med Ellen Degeneres, en underbar kvinna. Idag har jag lyssnat mig igenom närmre 35 kapitel ur Robert Gustavssons självbiografi. Det är väldigt intressant att få ta del av en främlings liv på det viset, och märka att man har visst skaffat sig en väldigt specifik egen bild av personen i fråga - som oftast inte stämmer överens med verkligheten. Vilket liv han har levt, jag avundas inte honom. Båda två har varit mycket intressanta hursomhelst, och pysslandet är givetvis alltid kul.

Imorgon ska jag äntligen träffa Benny igen efter att han har haft välförtjänt julledigt. Det ska bli så skönt att få prata av mig. Stackars Benny kommer få muta bort mig ur rummet när klockan slår prick.