Filmen är baserad på en verklig händelse om Steven Stayner och hans hemska livsöde.
Steven blev bortförd av Kenneth Parnell 1972, då han var 7, och blev under 7 års tid utsatt för sexuella övergrepp. Parnell berättade för Steven att familjen inte hade råd med honom längre, att Stevens pappa dött i en hjärtinfarkt och att alla hans syskon blivit bortadopterade och levde under falska namn över hela landet.
Den här filmen såg jag för första gången när jag var runt tio år gammal, och även om den aldrig mer visats på svensk tv så kom jag fortfarande ihåg titeln och ägnade många år med att leta efter filmen. Med lite hjälp hittade jag både bok och film för några år sen, och ungefär vart tredje år tar jag mod till mig och tittar på filmen igen. Skådespelarisatserna i den här filmen, särskilt av Corin Nemec som spelade Steven och Arliss Howard som spelade Parnell, är verkligen bra gjorda.
Det som slår hårdast mot mig i filmen, särskilt med tanke på att den är baserad på verkliga händelser, är utanförskapet som Steven ständigt måste ha känt. Att inte höra hemma någonstans, och att under så många år ha burit på skuld och skam över något man blivit utsatt för.
Steven Stayners förövare fick ett alldeles för milt straff för vad han gjort mot Steven, och Stevens familj. Han blev frikänd och åkte in i fängelse igen några år senare när han försökt återupprepa samma misstag.
Anledningen till varför Steven upptäcktes var pga att förövaren Parnell hade kidnappat en ung pojke, Timothy White. Förmodligen för att Steven började bli för gammal. Dock ville inte Steven att Timmy skulle få lida av samma öde, och hjälpte Timmy att fly.
Steven gifte sig och fick två barn. Han dog vid 24 års ålder i en motorcykelolycka.
Jag lider med honom och hans familj. Jag hoppas att han kände att en stor del av honom hann bli läkt innan han gick bort. Vila i frid, kära Steven. Jag tänker ofta på dig.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar