Insikter

Idag har jag haft en djup diskussion med min älskade vän Ariel. Vi diskuterade den manliga könsrollen och varför det ibland blir som det blir med vad som anses vara manligt
samt några oskrivna regler kring vad man som man begränsar sig till i livet.
Vi pratade alltså om negativa stereotypbilder.

Innan idag satt jag och lyssnade på två fascinerande ljudfiler från "SR's sommarpratare" med först Rickard Wolff och senare Mikael Persbrandt. Rickard Wolff som är öppet homosexuell men samtidigt besitter en jäkla pondus, särskilt på grund av sin röst (han är till exempel för mig starkt förknippad med rösten till lejonet Scar i Lejonkungen).
Senare lyssnade jag på Mikael Persbrandt som verkar endast associeras med Gunvald i Beck nuförtiden av män i min generation.

Båda har ett förträffligt ordspråk, pratar åsikter och känslor, läser dikter osv.
Båda anses vara karlakarlar. Det är helt beundransvärt egentligen när jag tänker efter.
Varför drar man upp stora starka män som Per Morberg och Mikael Persbrandt som macho-karlar utan att påpeka hela deras skala av manlighet? Varför blir så många bilder av män och framför allt manliga förebilder förvrängda? Varför uppmuntras dessa förvrängda bilderna dessutom och till stor del uppfattas som norm? Män som dunkar varandra i ryggen om de kramas. Män som inte kan titta på musikaler. Män som inte pratar känslor för det är kvinnligt.


Ett av mina favoritklipp är när TV4 visade en intervju med Per Morberg och Tommy Körberg och hur de definierade manlig vänskap. Jag har kortat ner klippet, hela klippet finns här.




Underbara män. Riktiga karlar anser jag!



Mikael Persbrandt läste en underbar dikt av Gunnar Ekelöf som jag tänkte recitera:


Jag tror på den ensamma människan

Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.