Ute efter ett särskilt inlägg?

Kritisera ständigt media.

tisdag 13 juli 2010

Det var ju själva...

Idag köpte jag en dagstidning för att se om det fanns någon vidare information hur regeringen väljer att göra med Littorin-skandalen, och i stället lyckades jag snubbla över en debattartikel kring kriminaliteten i Malmö som har ökat markant den senaste tiden. Fan vad arg jag blev.

Jag blir så arg på hur trångsynta politiker kan vara.
Att gång på gång få läsa över hur Moderaterna tror att man kan minska ungdomsbrottsligheten genom att ge ungdomarna längre straff och avskaffa straffbarhetsåldern.

Det är som om det är svårt att tänka sig att det inte finns någon direkt demokrati inom de olika gängen. Att ungdomarna inte tar skada eller blir straffade så länge de tillhör gängen. Att man skjuter och knivhugger varandra har väl inte med ungdomarna att göra. Ungdomarna är bara tungt kriminella fast i lägre åldrar låter det snarare som. I stället för förebyggande insatser och stöd till de som behöver känna tillhörighet så ska man straffa dem hårdare och längre.

Jag blir så matt. Matt och mörkrädd. Är det någon som behöver stöd så är det väl ändå vilseledda ungdomar som behöver känna trygghet, och vad är tryggare än någon som skyddar en med sitt eget liv? Där man blir sedd och uppmärksammad även om man inte blir det för att man delar ut rosor till grannskapet.
Hur många i min generation känner tilltro till Polisen egentligen? Hur ska den tilliten öka om man knappt ens får föra sin egen talan och bli straffad oavsett ålder eller brott.

Jag skriker och slår tidningen i bordet. Hjälp ungdomarna i stället, ge dem den stöd och den tryggheten som de skriker efter och gör det före de springer runt med en Glock i byxlinningen.

Det är väl för helvete klart att kriminaliteten ökar om man bara kämpar med statistiken genom att lindra symtomen i stället för att ta itu med det bakomliggande problemet.

Vad händer med barn som får växa upp i missbrukarfamiljer och får uppleva våld i nära relationer? De får se Polisen omhänderta mamma eller pappa, sen kanske snacka med soc och i "bästa" fall bli placerade i fosterhem. Eftersom det inte är så skärpta regler kring vilka som får vara fosterfamiljer så blir det lätt att barnen får lida offer för vad deras föräldrar har gjort, och till sist hamnar många av ungdomarna på exempelvis LVU-hem. Jag tror inte att det är många Svensson-barn som hamnar i diverse kriminella gäng direkt, och jag tror inte att de satt glada bakom bänken i skolan och hade toppbetyg och söta skoluniformer innan det urartade sig.

Det hjälper inte att med samhället och regeringen i ryggen lotsa ungdomarna mot vägen till sociopati genom att bevisa för dem att de inte duger som de är och att de ÄR deras handlingar.

Jag kan skriva flera sidor till med kommentarer men summan av kardemumman är att jag blir förbannad och helt utom mig när jag ser gång på gång hur framför allt politiker försöker bota symtomer de inte har någon som helst koll på hur de kan ha uppstått. Allt de verkar veta är att ungdomar blir allt mer våldsbenägna och det löser man lättast genom att spärra in hela högen på obestämd tid.

Grattis regeringen, vad trygg jag känner mig.

1 kommentar:

Johannes sa...

Sjukt är vad det är.


All You Need Is Love