Jag kallar mig själv agnostiker, eftersom jag faktiskt inte vet om det finns någon Gud.
En del av mig tycker det hade varit en fin tanke, men en stor del av mig hade i så fall inte velat ha med Gud att göra. När jag var liten tyckte jag det var konstigt att så många pratade om den där Jesus, men han fanns ju aldrig där. I tonåren konfirmerade jag mig, bara för att jag ville veta mer om kristendomen och ställa frågor om bibeln och Gud. För min del hade jag nöjt mig med kyrkmöten och pratstunder men det visade sig vara tradition och som trettonåring ville jag inte argumentera emot. När jag stod och fick en egen bibel i handen visste jag fortfarande inte om Gud fanns. Det var inget som sken i mig när de pratade om religion. Det fanns inget hopp som lös upp när vi diskuterade det gamla och nya testamentet.
Detta tar mig vidare till ett annat ämne.
Låt mig först citera ur låten "One of us" av Joan Osborne - låten finner du här
"What if God was one of us?
Just a slob like one of us?
Just a stranger on the bus
Trying to make His way home?
If God had a face, what would it look like?
And would you want to see"
Jag är skräckblandat intresserad av hur människor söker sig till religion.
Många finner tröst, de flesta känner en gemenskap och för vissa är det en räddning undan döden. Där har jag ingen åsikt. Ifall din religion har hjälpt dig i ditt liv så är jag glad för din skull.
Det jag dock klurar på är hur man kan lyfta en person, en kraft, en makt, en symbol så pass högt att den står över sin nästa. Att den står över dem man älskar mest och att dess åsikt betyder mer än sitt eget barns.
Om du mötte Gud på gatan idag och inte visste om att det var Gud - hade du ångrat ert möte då? Varför hade det mötet i så fall varit okej om det "bara varit" en annan medmänniska? Kanske inte religionen alltid är svaret, utan mötet och frågan man har inom sig. Kanske det inte alltid behövs en Gud och en religion utan bara ett möte och en förståelse.
Lite tankar på fredagskvällen.
Inlägg
Vår upplevda fulhet, en folksjukdom?
9 år sedan
1 kommentar:
Liknande tankar som jag har ang. religion, fast inte lika filosofiskt. Jag undrar mest vad gott religion för med sig som man inte kan uppnå utan religionen. Hopp säger många, men det kan man ju ha utan någon gud. Kärlek också. All kärlek är unik.
Sen för att inte tala om vilken gud man egentligen menar när man säger just "Gud". Jag menar, det finns ju fler gudar än bara den kristna. Och även inom samma religion verkar många ha lite olika idéer om vem/vad/hur deras gud är.
Vi kommer aldrig kunna veta hur det kommer vara när vi dör, men det mesta verkar peka på att vi bara slutar existera. Jag tänker mig det som att det är samma som innan vi föddes. Så vi vet helt enkelt inte. Men jag tycker det är helt okej att inte veta (ovasett om det är för en kort stund personligen eller för resten av mänslighetens tid). Hellre det, än att anta att något är sant som man inte alls har belägg för. Dessutom kan man inte välja vad man ska tro, så jag håller mig till detta tills jag får något övertygande bevis för någon guds existens :) Och jag diskuterar och funderar och läser nästan dagligen om detta ämnet, så jag känner att om det finns något bevis borde det väl dyka upp snart.
Skicka en kommentar