Det var en fin begravning med hennes favoritblommor och många anhöriga på plats.
Prästen var vänligt och kantorn sjöng vackert. Det regnade före begravningen och slutade efteråt, som för att ta paus för att släppa igenom några solstrålar innan det började regna igen. Vila i frid Sigrid.
Jag är inte ett stort fan av begravningar (vem är det egentligen?) men jag tycker om gesten.
Att överräcka någon till en kärleksfull hand, sen beroende på vem man frågar ser det olika ut.
Det känns dock som en tröst att min mormor har funnit frid och slipper känna smärta. Även om vi inte stod varandra nära så kryper ändå döden innanför huden på mig, som för att påminna mig om andra sorger och hur konkret döden egentligen är.
Kom att tänka på en fin dikt som jag tycker om. Får upp en fin bild i huvudet att tofflor på rad.
Vid himlens grind
Vid himlens grind
där blåser en vind
från närmaste stjärna
så sval mot din kind.
Vid himlens port
står tofflor på rad
när barfota änglar
går molnpromenad.
I himlens sal
är väggarna blå.
Där leker Vår Herre
tittut med de små.
Britt G Hallqvist
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar