Musik

Jag tycker det är så fruktansvärt intressant hur olika vi lyssnar på musik.
En gitarrist lyssnar kanske efter ackorden, en sångerska lyssnar efter tonarter och en trummis lyssnar efter takter. Jag är hängiven låttexten (och dova ljud, varför vet jag inte).
Som många av mina läsare vet så är en av mina favoritband Against Me! och Tom Gabels låttexter kan röra mig till tårar vid vissa tillfällen.
En av mina favorittexten tillhör låten "Tonight we're gonna give it 35%"

I thought I knew
who everybody was just by looking at them
my heart is anywhere but here

And how tired I was from the past couple weeks ,
from the past couple years, well it hit me all at once
on a balcony overlooking nothing
with snow falling all around
well I, I called just to say good night

And you hadn't done anything wrong
really, it's me not you
I can't believe how naive I was
to think things could ever be so simple

And can you live with what you know about yourself
when you're all alone behind closed doors
the things we never said but we always knew were right there


Det säger mycket om oss människor tycker jag. Om hur olika perspektiv vi har. Det jag hör kanske inte personen brevid mig tar till sig av, och det jag njuter av kanske låter som skrik och vrål i någon annans öron. Så är det nog med all form av kommunikation egentligen. Man utgår från sitt eget, och tar någonstans för givet att resten av världen delar den bilden. Det är skönt ibland att se saker från någons annans perspektiv. En övning som hjälper mig, apropå musik, är att jag lyssnar på en låt - sen lyssnar jag på ett trumsolo, sen på låten igen. Man kan göra samma sak med gitarriff eller skönsång. Vad som helst. Det är mäktigt att byta perspektiv helt enkelt.

Idag har jag fått se en bit av världen ur någon annans perspektiv, det vill säga bilder.
Därför tänkte jag dela med mig av några av dem till dig, kära läsare. Cred till Cuban Gallery på FlickR, som låter oss få ta del av deras form av konst.

Boys Don't Cry

Jag har precis tittat på filmen Boys Don't Cry som är baserad på en sann berättelse.

Jag var säker på att jag hade sett filmen förut men det hade jag visst inte, och jag var inte beredd på att jag skulle ta åt mig så starkt av den. Tårarna rann nerför kinderna och mange fick komma och trösta mig medan jag försökte snyft fram hur orättvist det är i den här jävla världen.
Ibland känns det som att mitt hjärta brister, när jag ser så mycket hat utan någon som helst rättfärdigad anledning. Jag sörjer. Det var en gripande film, minst sagt, och jag rekommenderar den till alla er som har orken och intresset för den.
Det är ingen direkt ny film men den är lika aktuell idag tyvärr.

Åh, just hatbrott gör mig så sårad.
Mitt hjärta brister, varför kan vi inte bara försöka förstå varandra.