I know my first name is Steven

Har fått smärre vätskebrist av att kolla på en av mina absoluta favoritfilmer. Det är synd att den inte verkar finnas tillgänglig att köpa, annars hade jag starkt rekommenderat er att titta på den pronto.


Filmen är baserad på en verklig händelse om Steven Stayner och hans hemska livsöde.
Steven blev bortförd av Kenneth Parnell 1972, då han var 7, och blev under 7 års tid utsatt för sexuella övergrepp. Parnell berättade för Steven att familjen inte hade råd med honom längre, att Stevens pappa dött i en hjärtinfarkt och att alla hans syskon blivit bortadopterade och levde under falska namn över hela landet.










Den här filmen såg jag för första gången när jag var runt tio år gammal, och även om den aldrig mer visats på svensk tv så kom jag fortfarande ihåg titeln och ägnade många år med att leta efter filmen. Med lite hjälp hittade jag både bok och film för några år sen, och ungefär vart tredje år tar jag mod till mig och tittar på filmen igen. Skådespelarisatserna i den här filmen, särskilt av Corin Nemec som spelade Steven och Arliss Howard som spelade Parnell, är verkligen bra gjorda.

Det som slår hårdast mot mig i filmen, särskilt med tanke på att den är baserad på verkliga händelser, är utanförskapet som Steven ständigt måste ha känt. Att inte höra hemma någonstans, och att under så många år ha burit på skuld och skam över något man blivit utsatt för.

Steven Stayners förövare fick ett alldeles för milt straff för vad han gjort mot Steven, och Stevens familj. Han blev frikänd och åkte in i fängelse igen några år senare när han försökt återupprepa samma misstag.

Anledningen till varför Steven upptäcktes var pga att förövaren Parnell hade kidnappat en ung pojke, Timothy White. Förmodligen för att Steven började bli för gammal. Dock ville inte Steven att Timmy skulle få lida av samma öde, och hjälpte Timmy att fly.
Steven gifte sig och fick två barn. Han dog vid 24 års ålder i en motorcykelolycka.



Jag lider med honom och hans familj. Jag hoppas att han kände att en stor del av honom hann bli läkt innan han gick bort. Vila i frid, kära Steven. Jag tänker ofta på dig.

Tankvärt

Tittade precis på filmen The Joneses med Demi Moore och David Duchovny.
Det var ingen film som var särskild bra gjord eller fångade mitt intresse till fullo, men själva idén till filmen var riktigt bra.
Filmen handlar om en familj som verkar ha allt. De har pengar, de har prylar och ser lyckliga ut. alla vill vara dem. Det hela är en enda stor charader för att kunna öka försäljningen på vissa prylar. Möbler, kläder, golfklubbor etc etc säljer som smör pga den här familjen som alla vill efterlikna. Efter en tragedi bland en av grannarna får en av "familjemedlemmarna" nog och vill inte jobba som någon skådis längre.
Bara tanken är inte så långt bort från verkligheten om man tänker efter. Den perfekta familjen syns överallt, och många kändisar är sponsrade av företag. Filmen tog bara det hela ett steg längre och det var en skrämmande tanke att se hur lätt folk försöker imitera en livsstil bara för att man är ute efter lyckan som de kan associeras med.

Boys Don't Cry

Jag har precis tittat på filmen Boys Don't Cry som är baserad på en sann berättelse.

Jag var säker på att jag hade sett filmen förut men det hade jag visst inte, och jag var inte beredd på att jag skulle ta åt mig så starkt av den. Tårarna rann nerför kinderna och mange fick komma och trösta mig medan jag försökte snyft fram hur orättvist det är i den här jävla världen.
Ibland känns det som att mitt hjärta brister, när jag ser så mycket hat utan någon som helst rättfärdigad anledning. Jag sörjer. Det var en gripande film, minst sagt, och jag rekommenderar den till alla er som har orken och intresset för den.
Det är ingen direkt ny film men den är lika aktuell idag tyvärr.

Åh, just hatbrott gör mig så sårad.
Mitt hjärta brister, varför kan vi inte bara försöka förstå varandra.

Third Watch

Nu har jag tittat på alla sex säsonger av Third Watch.



Den serien gick på femman för många år sen och jag minns att jag satt bänkad var vecka.
Det var kul att återuppleva gamla minnen, och det är fortfarande en bra serie (förutom de sista säsongerna där skådespelarna fortfarande gjorde ett bra arbete men manusförfattarna hade tittat för mycket på CSI).
Min favoritkaraktär i serien var Bosco, han är jag nog allt lite smygkär i.

Jason Wiles


Har ni inte kollat på serien så rekommenderar jag den skarpt.

Ture Sventon

I morse bestämde jag mig för att kika på en gammal gammal klassiker från 1987,
nämligen filmen "Ture Sventon i London". Jag var lite skeptisk till en början, jag menar. Ture Sventon? Hur kul var han egentligen, men det var verkligen en bra film och jag satt med ett litet flin under hela filmens gång. Det var inte så att jag skrattade högt men det var en riktigt mysig film. Den ska jag spara undan till en trist dag. Helge Skoog är ju för go, och Johan Ulveson passade toppenbra som vesslan. min favoritkaraktär blev dock herr Omar. Vilken artig typ!

Skrev ner några klockrena citat från honom. Här är ett exempel:



Herr Omar: Får jag det oförtjänta nöjet att under rådande väderlek servera någon värmande förfriskning?

Ture Sventon: En kopp té, herr Smith

Herr Smith (Vesslan): Tack så mycket, tackar!

Herr Omar: Jag tar mig friheten att påpeka att dock kaffets värmande egenskaper är väl så stora som téets, och vad själva aromsmaken beträffar vill jag erinra om att det på intet sätt står téets efter.
Ture Sventon: Ge oss något varmt bara!

Herr Omar: Jag ska försöka motsvara förtroendet.

[..]
Herr Omar: Jag hade den oväntade förmånen att i köksavdelningen lyckas avstyra tétillagningen. Jag har den stora glädjen att kunna servera arabiskt kaffe från mitt hemland.



Aw :)

Michael Jackson

Nu har jag precis tittat klart på "Michael Jackson - 30 år som artist " som visades på svt där Michael Jackson blev hyllad av duktiga musiker och uppträdde tillsammans med sina bröder igen efter 20 år.
Ja jag erkänner att jag fällde några tårar, och ja jag erkänner att jag dansade med till Billie Jean.

Häromdagen satt jag och läste på lite om donationer som kändisar har gjort till diverse välgörenhetsorganisationer, och Michael Jackson har toppat dem alla med upp emot otroliga 500 miljoner dollar som han har skänkt under åren.




Här är några fina saker som han har gjort genom åren:


May 6, 1992: Michael defrays the funeral-expenses for Ramon Sanchez, who was killed during the Los Angeles riots.


March 1995: Little Bela Farkas received a new liver. Michael and Lisa Marie met this 4-year-old boy during their trip to Hungary in 1994. Michael did everything to help Bela, whose only chance to live was getting a new liver. The Heal The World Foundation covered the surgery and the cost for caring.


October 1996: Michael visited a hospital for mentally challenged children in Kaoshiung, Taiwan and offered 2,000 free tickets to the sold out performance in Kaoshiung.


November 7, 1996: Before his first concert in Auckland, New Zealand, Michael fulfills the wish of little Emely Smith, who is suffering from cancer, who wants to meet Michael.


September 1998: Michael meets 5 year old Aza Woods, who suffers from cancer, at the Hilton Hotel in Las Vegas.



Han gjorde så fruktansvärt mycket och människor förundrades över hur han inte hade mer pengar än vad han hade.
Inte konstigt om ni frågar mig med tanke på att han donerade så gott som allt han tjänade ihop, särskilt med sina konserter. Underbara man. Underbara artist. Ikväll ska jag tända ett ljus för våra ensamma själar där ute i världen och lyssna på "You are not alone" och "I'll be there".

Ta hand om er

Seven Pounds

Tittade på en bra film idag, Seven Pounds.
Den var tragisk men vacker. Jag blev helt tagen.
Har inte gråtit på ett tag men det blev dags när filmen närmade sig sitt slut.
Den är verkligen att rekommendera.