Civilkurage

Civlkurage : "Att ha civilkurage innebär att ha mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk, förmågan att stå upp för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller latent motstånd från omgivningen."


Jag har diskuterat civilkurage idag.


Ett ypperligt exempel på varför vi behöver mångkultur, då många svenskar idag är lite för blyga/stressade/passiva för att göra något i en krissituation.


Gång på gång har det uppmärksammats fall där någon från en så kallad främmande kultur har vågat agera i en nödsituation för att det inte finns några alternativ enligt dessa individer, och vilka individer sen!
Jag beundrar det modet starkt.


Det har diskuterats huruvida civilkurage ska lagföras eller inte.
Personligen har jag ingen åsikt i ämnet än.
 Dock tycker jag att man hade kommit en bra bit på vägen ifall man hade undervisat elever i civilkurage. Man hade kunnat iscensätta ett scenario (utan att berätta detta för eleverna), diskutera hur de agerade och lära dem hur man ska hantera vissa situationer. Skolan kan ta dit brandmän, poliser, antimobbningsgrupper osv. som undervisar i vad man KAN göra i en situation där civilkurage behövs.


Jag och min vän mange satt vid ett tillfälle på en gräsplan utanför stadsbiblioteket i Malmö med vår gymnasieskola, för fritidsaktiviteter såsom fotboll, när två killar började putta och trakassera en annan kille. Detta skedde inför en publik på cirka tjugo personer, som alla satt handfallna och betraktade bråket med obekväma miner. Jag och mange reste på oss direkt och gick fram. Mange pratade med de två killarna som hade puttat och skrikit medan jag pratade med grabben som hade blivit utsatt. Det var ingen stor skada som hade skett, det som däremot ständigt förvånar mig är åskådares passivitet.
Jag själv har genomgått en utbildning som kamratstödjare och känner en viss trygghet i att veta vad man kan och bör göra i ett mobbningsscenario. Därför tycker jag att man borde lära ut det till alla skolklasser så att fler känner sig mer säkra i sig själva och vågar gripa in.


 Där kan vi dessutom lära oss mer av andra kulturer och länder, där civilkurage ter sig mer naturligt än det gör i vårt lagomland. Givetvis inte alltid och för alla, men i alldeles för många av fallen.


 Det behövs mer civilkurage och det behövs mer mod i landet.
Mod kan vara att våga titta en främling i ögonen, att ge kassörskan en komplimang eller att hjälpa en granne med sina matkassar.


Man kan alltid börja någonstans. Varför inte börja med medkänsla?

Är det verkligen svaren som räknas?

Om jag hade kunnat få dela med mig av en visdom som jag tror hade kunnat förändra livet för många så är det vad som har kallats för "imago".
Imago för mig är förmågan att försöka sätta sig in i sin samtalspartners perspektiv.
Att i stället för att utgå från att man förstår allt - lyssna och återberätta vad den andra personen har sagt.

Exempel:

- När du tjatar på mig om disken så känner jag mig otillräcklig.
- När jag tjatar på dig så känner du dig otillräcklig.


Efter egna erfarenheter brukar den diskussionen vanligtvis se ut:

- När du tjatar på mig om disken så känner jag mig otillräcklig.
- Ja men du diskar ju aldrig! / - Diska lite så slipper du höra mig klaga, latmask. / - Jag tjatar inte!

Genom att behöva återberätta vad den andra säger behöver man lyssna, vilket man inte alltid gör i spända situationer. I stället kan man fastna på ett enstaka ord, som nu : tjata. Tjata är ett laddat ord vilket gör att man oftast hamnar i en försvarsställning, och det är inte särskilt många bråk som reds ut när man är arg. Inte för att ilska är något dåligt, det gäller bara att vara konstruktiv.

Det här är absolut ingen predikan, utan det är något jag har märkt har hjälpt mig i min förståelse för andra individer och deras vackra perspektiv. Genom att sluta centrera samtalet kring mig själv och lyssna till andras åsikter och känslor har jag lärt mig så mycket mer om livet.

När jag utgår från vad jag känner, tycker och tänker tar jag ansvar för mig själv, och samtidigt frånsäger mig skuld över hur den andre kan uppfatta vad jag har sagt. Det hjälper också mig att välja mina ord bättre och slippa ångra något i efterhand.
För vem vill säga att man känner att den andra är en skitstövel i stället för att bara anklaga?
Det är mycket enklare och mindre personligt att basunera ut ett "faktum" om någon än att säga att man anser att den andra personen beter sig som en skitstövel.

Det ligger en jäkla tyngd i hur man uttrycker sig dessutom.

- Jag känner att du inte lyssnar på mig just nu.
alternativt
- MEN HALLÅ?! HÖR DU ELLER?!


Så för att summera. Visa den andre respekt genom att visa att du har hört vad hon eller han har sagt och ta ansvar för vad du säger. Det är mina små råd för kvällen :)

Infiltratörer och moraletik

En fråga jag funderar kring.
Om man är infiltratör och i "tjänsten" begår brott, varför blir man inte dömd?
Mord, hot, misshandel, missbruk etc. Någonstans provocerar man fram brott även om man själv anser sig göra det av rätt anledning eller för att komma till orsaken av problemet.
Att sälja droger till minderåriga tror jag att vi alla kan enas om är omoraliskt, men att låtsas vara en langare och sälja droger och till och med använda droger för att komma åt langare anses vara heroiskt. Att snorta en linje kokain är med andra ord ett tecken på tapperhet så länge du har fått det godkänt av staten. Att snorta en linje kokain utan statens godkännande är ett erkänt brott. Vart drar man gränsen.
Ju mer jag funderar på koncept kring infiltratörer, kontraspionage, angiveri etc ju mer förvirrad blir jag över vem det egentligen är som leker Gud, och varför vi som medborgare så lätt kan acceptera att se vissa personer som hjältar och andra som fiender. En soldat håller ingen styrka i mina ögon, eftersom mord är mord. Mord är aldrig rättfärdigat i mina ögon. Aldrig.
Gång på gång ser vi occidentalism porträtteras som satans påfund. Grupper utkämpar krig som det enligt västvärlden inte finns någon grund för. En person som har uttalat Jihad i samband med en strid är en terrorist, medan fraserna "go with God" och "fight for your nation" är ett tecken på mod och tapperhet.
Själv tror jag inte på gott och ont. Jag tror inte särskilt mycket om våra nationella hjältar heller faktiskt. Jag tror bara att vi behöver känna att vi behöver välja en sida för att känna trygghet. Jag hade bara uppskattat om vi ibland rannsakade våra egna perspektiv emellanåt, och något säger mig att bara för att man får tillstånd från SÄPO, från staten, från Polisen, etc så innebär det inte att man gör rätt.

Kom att tänka på en låt med Against Me! apropå inlägget

Those anarcho punks are mysterious

we're all presidents,
we're all congressmen,
we're all cops
in waiting, we are the workers of the world.
there is the elite
and the dispossessed.
it's only about survival.
who has the skill to play the game for what it's worth,
and reach an obscure kind of perfection.
let's try and keep as much emotion out of this as possible.
let's try not to remember any names.
we'll do it for a country,
for a people,
for a moral vision.
united we'll make them remember
our history.
or how we'd like to be told.
how we like to be told.
we rock, because it's us against them
we found our own reasons to sing,
and it's so much less confusing
when lines are drawn like that.
when people are either consumers or revolutionaries,
enemies or friends.
hanging onto the fringes of the cogs in the system.
it's just about knowing where everyone stands.
all of the sudden people start talking about guns,
talking like they're going to war.
cause they found something to die for.
start taking back what they stole,
sure beats every other option.
but does it make a difference how we get it?
well do you really fucking get it?

I know my first name is Steven

Har fått smärre vätskebrist av att kolla på en av mina absoluta favoritfilmer. Det är synd att den inte verkar finnas tillgänglig att köpa, annars hade jag starkt rekommenderat er att titta på den pronto.


Filmen är baserad på en verklig händelse om Steven Stayner och hans hemska livsöde.
Steven blev bortförd av Kenneth Parnell 1972, då han var 7, och blev under 7 års tid utsatt för sexuella övergrepp. Parnell berättade för Steven att familjen inte hade råd med honom längre, att Stevens pappa dött i en hjärtinfarkt och att alla hans syskon blivit bortadopterade och levde under falska namn över hela landet.










Den här filmen såg jag för första gången när jag var runt tio år gammal, och även om den aldrig mer visats på svensk tv så kom jag fortfarande ihåg titeln och ägnade många år med att leta efter filmen. Med lite hjälp hittade jag både bok och film för några år sen, och ungefär vart tredje år tar jag mod till mig och tittar på filmen igen. Skådespelarisatserna i den här filmen, särskilt av Corin Nemec som spelade Steven och Arliss Howard som spelade Parnell, är verkligen bra gjorda.

Det som slår hårdast mot mig i filmen, särskilt med tanke på att den är baserad på verkliga händelser, är utanförskapet som Steven ständigt måste ha känt. Att inte höra hemma någonstans, och att under så många år ha burit på skuld och skam över något man blivit utsatt för.

Steven Stayners förövare fick ett alldeles för milt straff för vad han gjort mot Steven, och Stevens familj. Han blev frikänd och åkte in i fängelse igen några år senare när han försökt återupprepa samma misstag.

Anledningen till varför Steven upptäcktes var pga att förövaren Parnell hade kidnappat en ung pojke, Timothy White. Förmodligen för att Steven började bli för gammal. Dock ville inte Steven att Timmy skulle få lida av samma öde, och hjälpte Timmy att fly.
Steven gifte sig och fick två barn. Han dog vid 24 års ålder i en motorcykelolycka.



Jag lider med honom och hans familj. Jag hoppas att han kände att en stor del av honom hann bli läkt innan han gick bort. Vila i frid, kära Steven. Jag tänker ofta på dig.

Tankvärt

Tittade precis på filmen The Joneses med Demi Moore och David Duchovny.
Det var ingen film som var särskild bra gjord eller fångade mitt intresse till fullo, men själva idén till filmen var riktigt bra.
Filmen handlar om en familj som verkar ha allt. De har pengar, de har prylar och ser lyckliga ut. alla vill vara dem. Det hela är en enda stor charader för att kunna öka försäljningen på vissa prylar. Möbler, kläder, golfklubbor etc etc säljer som smör pga den här familjen som alla vill efterlikna. Efter en tragedi bland en av grannarna får en av "familjemedlemmarna" nog och vill inte jobba som någon skådis längre.
Bara tanken är inte så långt bort från verkligheten om man tänker efter. Den perfekta familjen syns överallt, och många kändisar är sponsrade av företag. Filmen tog bara det hela ett steg längre och det var en skrämmande tanke att se hur lätt folk försöker imitera en livsstil bara för att man är ute efter lyckan som de kan associeras med.

Musik

Jag tycker det är så fruktansvärt intressant hur olika vi lyssnar på musik.
En gitarrist lyssnar kanske efter ackorden, en sångerska lyssnar efter tonarter och en trummis lyssnar efter takter. Jag är hängiven låttexten (och dova ljud, varför vet jag inte).
Som många av mina läsare vet så är en av mina favoritband Against Me! och Tom Gabels låttexter kan röra mig till tårar vid vissa tillfällen.
En av mina favorittexten tillhör låten "Tonight we're gonna give it 35%"

I thought I knew
who everybody was just by looking at them
my heart is anywhere but here

And how tired I was from the past couple weeks ,
from the past couple years, well it hit me all at once
on a balcony overlooking nothing
with snow falling all around
well I, I called just to say good night

And you hadn't done anything wrong
really, it's me not you
I can't believe how naive I was
to think things could ever be so simple

And can you live with what you know about yourself
when you're all alone behind closed doors
the things we never said but we always knew were right there


Det säger mycket om oss människor tycker jag. Om hur olika perspektiv vi har. Det jag hör kanske inte personen brevid mig tar till sig av, och det jag njuter av kanske låter som skrik och vrål i någon annans öron. Så är det nog med all form av kommunikation egentligen. Man utgår från sitt eget, och tar någonstans för givet att resten av världen delar den bilden. Det är skönt ibland att se saker från någons annans perspektiv. En övning som hjälper mig, apropå musik, är att jag lyssnar på en låt - sen lyssnar jag på ett trumsolo, sen på låten igen. Man kan göra samma sak med gitarriff eller skönsång. Vad som helst. Det är mäktigt att byta perspektiv helt enkelt.

Idag har jag fått se en bit av världen ur någon annans perspektiv, det vill säga bilder.
Därför tänkte jag dela med mig av några av dem till dig, kära läsare. Cred till Cuban Gallery på FlickR, som låter oss få ta del av deras form av konst.