Infiltratörer och moraletik

En fråga jag funderar kring.
Om man är infiltratör och i "tjänsten" begår brott, varför blir man inte dömd?
Mord, hot, misshandel, missbruk etc. Någonstans provocerar man fram brott även om man själv anser sig göra det av rätt anledning eller för att komma till orsaken av problemet.
Att sälja droger till minderåriga tror jag att vi alla kan enas om är omoraliskt, men att låtsas vara en langare och sälja droger och till och med använda droger för att komma åt langare anses vara heroiskt. Att snorta en linje kokain är med andra ord ett tecken på tapperhet så länge du har fått det godkänt av staten. Att snorta en linje kokain utan statens godkännande är ett erkänt brott. Vart drar man gränsen.
Ju mer jag funderar på koncept kring infiltratörer, kontraspionage, angiveri etc ju mer förvirrad blir jag över vem det egentligen är som leker Gud, och varför vi som medborgare så lätt kan acceptera att se vissa personer som hjältar och andra som fiender. En soldat håller ingen styrka i mina ögon, eftersom mord är mord. Mord är aldrig rättfärdigat i mina ögon. Aldrig.
Gång på gång ser vi occidentalism porträtteras som satans påfund. Grupper utkämpar krig som det enligt västvärlden inte finns någon grund för. En person som har uttalat Jihad i samband med en strid är en terrorist, medan fraserna "go with God" och "fight for your nation" är ett tecken på mod och tapperhet.
Själv tror jag inte på gott och ont. Jag tror inte särskilt mycket om våra nationella hjältar heller faktiskt. Jag tror bara att vi behöver känna att vi behöver välja en sida för att känna trygghet. Jag hade bara uppskattat om vi ibland rannsakade våra egna perspektiv emellanåt, och något säger mig att bara för att man får tillstånd från SÄPO, från staten, från Polisen, etc så innebär det inte att man gör rätt.

Kom att tänka på en låt med Against Me! apropå inlägget

Those anarcho punks are mysterious

we're all presidents,
we're all congressmen,
we're all cops
in waiting, we are the workers of the world.
there is the elite
and the dispossessed.
it's only about survival.
who has the skill to play the game for what it's worth,
and reach an obscure kind of perfection.
let's try and keep as much emotion out of this as possible.
let's try not to remember any names.
we'll do it for a country,
for a people,
for a moral vision.
united we'll make them remember
our history.
or how we'd like to be told.
how we like to be told.
we rock, because it's us against them
we found our own reasons to sing,
and it's so much less confusing
when lines are drawn like that.
when people are either consumers or revolutionaries,
enemies or friends.
hanging onto the fringes of the cogs in the system.
it's just about knowing where everyone stands.
all of the sudden people start talking about guns,
talking like they're going to war.
cause they found something to die for.
start taking back what they stole,
sure beats every other option.
but does it make a difference how we get it?
well do you really fucking get it?