Civilkurage

Civlkurage : "Att ha civilkurage innebär att ha mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk, förmågan att stå upp för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller latent motstånd från omgivningen."


Jag har diskuterat civilkurage idag.


Ett ypperligt exempel på varför vi behöver mångkultur, då många svenskar idag är lite för blyga/stressade/passiva för att göra något i en krissituation.


Gång på gång har det uppmärksammats fall där någon från en så kallad främmande kultur har vågat agera i en nödsituation för att det inte finns några alternativ enligt dessa individer, och vilka individer sen!
Jag beundrar det modet starkt.


Det har diskuterats huruvida civilkurage ska lagföras eller inte.
Personligen har jag ingen åsikt i ämnet än.
 Dock tycker jag att man hade kommit en bra bit på vägen ifall man hade undervisat elever i civilkurage. Man hade kunnat iscensätta ett scenario (utan att berätta detta för eleverna), diskutera hur de agerade och lära dem hur man ska hantera vissa situationer. Skolan kan ta dit brandmän, poliser, antimobbningsgrupper osv. som undervisar i vad man KAN göra i en situation där civilkurage behövs.


Jag och min vän mange satt vid ett tillfälle på en gräsplan utanför stadsbiblioteket i Malmö med vår gymnasieskola, för fritidsaktiviteter såsom fotboll, när två killar började putta och trakassera en annan kille. Detta skedde inför en publik på cirka tjugo personer, som alla satt handfallna och betraktade bråket med obekväma miner. Jag och mange reste på oss direkt och gick fram. Mange pratade med de två killarna som hade puttat och skrikit medan jag pratade med grabben som hade blivit utsatt. Det var ingen stor skada som hade skett, det som däremot ständigt förvånar mig är åskådares passivitet.
Jag själv har genomgått en utbildning som kamratstödjare och känner en viss trygghet i att veta vad man kan och bör göra i ett mobbningsscenario. Därför tycker jag att man borde lära ut det till alla skolklasser så att fler känner sig mer säkra i sig själva och vågar gripa in.


 Där kan vi dessutom lära oss mer av andra kulturer och länder, där civilkurage ter sig mer naturligt än det gör i vårt lagomland. Givetvis inte alltid och för alla, men i alldeles för många av fallen.


 Det behövs mer civilkurage och det behövs mer mod i landet.
Mod kan vara att våga titta en främling i ögonen, att ge kassörskan en komplimang eller att hjälpa en granne med sina matkassar.


Man kan alltid börja någonstans. Varför inte börja med medkänsla?

Julklappar och födelsedagspresenter

Om två veckor fyller jag 25 år. Det är jul på gång och jag vet att många stressar med att köpa presenter och komma på vad man ska handla till den andre för att visa sin uppskattning.


Som vanligt vill jag hellre ha donationer gjorda i mitt namn än saker inköpta bara för sakens skull. Det må verka lite tråkigt att sätta in pengar i någon annans namn men i mitt fall är det alltid uppskattat. 


Här finns några organisationer jag stödjer som hade behövt lite bidrag för att kunna göra mer skillnad i världen :

Deltastiftelsen - sjukvård för gömda flyktingar i Skåne


Barnkraft- mot sexuella övergrepp på barn

Trasdockan - Mot våld och sexuella övergrepp på barn


Individuell Människohjälp


Asylgruppen Lund 


Maskrosbarn är en förening som stödjer barn som har föräldrar som missbrukar eller lider av psykisk ohälsa


Ingen Människa Är Illegal


Vi som mist någon mitt i livet


Amnesty


Skånes Stadsmission







Ifall man inte vill donera pengar utan handla något finns det alltid saker man kan handla där man samtidigt bidrar till något bättre, så här lyder några förslag på sidor värda att kika på:

• http://www.lakarmissionen.se/portal/page/portal/lakarmissionen/Webaidshop

• http://www.forskautandjurforsok.se/du-behovs/kop-vara-julkort-och-julgavogram.php

• http://www.godhandling.se/valkommen/

• http://shop.manniskohjalp.se/?epslanguage=SV

• http://shop.agoodtshirt.com/-organisationer/ingen-manniska-ar-illegal/62

• http://fristadsfonden.se/

• http://www.stadsmissionen.se/Stodoss/Webbshop/

Mitt idealsamhälle

I mitt idealsamhälle så skapar individen samhället, inte tvärtom.

Där bör var individ lyftas upp och ständigt bli påmind om att denne är vacker och kapabel till underverk. Man bekräftar människors särskilda egenskaper, i stället för bedrifter som kan gynna samhället ekonomiskt.

I mitt idealsamhälle läggs tyngden på förebyggande vård, förebyggande hälsa och förebyggandet av brott. Man hjälps åt och lär känna andra kulturer genom personliga möten i stället för att läsa några kapitel i en religionsbok i högstadiet.

Fångar ska rehabiliteras, inte endast avtjäna sitt straff.

Man undervisar i alkoholkonsumtion och rätten att säga nej vid samlag samt egenvård på högstadiet. Man undervisas i första hjälpen och så kallad civilkurage.

Man har husdjur på äldreboende så att våra äldre får en vän att klappa och slipper känna isolation från kärlek.


Pengar bör inte styra ett samhälle, inte heller statistik. Människor bör inte leva under fruktan och med fördomar, utan i stället försöka berika livet genom möten med andra och genom att visa förståelse för varandra.

Jag kan fortsätta i all evighet med mitt idealsamhälle, för verkligheten är att vi - enligt mig - lever i en dystopi idag. Kärlek är inget vi uppmuntras till att prioritera och status verkar vara viktigare än hälsa.

Ätstörningar, missbruk, våldshandlingar osv visar på en sorg och en frustration jag tror att vi hade kunnat förebygga med relativt enkla medel och genom att visa mer medkänsla och förståelse för varandra. Det ska inte vara en svaghet att be om hjälp och stöd, det ska vara en styrka. Narcissism ska inte uppviglas, det ska förebyggas.

Jag låter inget hat slå rot

Favoritinlägg i repris (från Facebook)

Till rasisterna

En tavla blir inte vacker om du målar den med en färg, så varför är vi vackra svarta människor eller vita.
Jag är beige o brun o blå o grön o svart o vit o röd om man kollar ordentligt. 
Det känns så fruktansvärt idiotiskt att döma ut personer utifrån faktorer vi inte kan styra över.
Jag har inte haft chansen att välja vilket kön, vilken hudfärg eller läggning jag föddes som, inte heller vilken religion jag föddes in i.
Vad jag har valt är mina åsikter om mig själv och om andra.
Sitta med skor som är tillverkade i Indien och kläder tillverkade i Kina
med parfym från Frankrike och hårfärg från Tyskland.
Koka ris från Thailand, tillsätta vitlök från centralasien, paprikor från Spanien och gurkor ursprungligen från Indien vid sidan om.
Sitta i en vackert inredd lägenhet med afrikanska masker och persiska mattor, danska fåtöljer och marockanska lampor
och klaga på mångkulturen.
Med kaffe ursprungligen från Afrika, socker ursprungligen från Kina/Indien och kakao ursprungligen från Venezuela har det skapats många fikapauser där man kan diskutera invandrartätheten i förorterna. Jag gratulerar er för er dubbelmoral.
Om inte för ursprungsländerna gällande mat, kläder och inredning
så för att anamma en tysk ideologi för att lyckas bevara Sverige svenskt.
"The only thing that should be sorted by colour is laundry"

Tankeverksamhet

Jag har suttit och tänkt, som vanligt. Dock har jag tänkt på hur olika vi tänker. Hur pass mycket vi tänker och hur ofta vi tänker.

En sak som jag blev tagen av är att mina tankar inte är censurerade. Jag ljuger inte i mitt huvud, jag tänker som jag upplever saker och ting. Det försiggår inga medvetna lögner. Tack och lov har de flesta av oss ett filter som gör att vi inte säger precis vad vi tycker om allt och alla konstant.
Samtidigt är det lite sorgligt att man ska behöva försköna sin subjektiva sanning för att passa in i det sociala umgänget.
Jag stod i kön på Malmborgs och kände mig tacksam över att jag kunde hålla tyst om vad jag tänkte om folk omkring mig, samtidigt insåg jag att det hade varit fysiskt omöjligt för mig att säga allt jag tänkte. För det första tänker jag ofta två tankar simultant med varandra, den ena som någon sorts ordobservation av situationen och den andra som summering av mina känslor och intryck av situationen. Alternativt tänker jag som om jag hade varit mitt livs berättare samtidigt som jag har en låt på hjärnan. Idag var det Verse - Suffering to live, scared to love. (en bra låt så det gjorde inget att ha den på hjärnan).

När jag cyklat hem frågade jag Magnús hur han tänker, vilket måste vara en svår fråga att svara på ifall man själv inte filosoferat kring det. Så lätt är det inte att förklara HUR man tänker.
Jag tänker exempelvis med bilder, känslointryck och med en inre röst.

Det slog mig hur olika människor tänker, och att jag verkar tänka mycket mer än de flesta andra omkring mig.

Det är fascinerande det där med tankar. Det mest fascinerande är att de är ofiltrerade. Jag tänker precis som jag tycker och känner. Det finns inget filter. Jag ljuger inte i mitt huvud.
Det hade varit skönt att, som Magnús, ha några tysta stunder emellanåt där man inte har några tankar. Samtidigt låter det lite tråkigt att inte tänka på något. Vad gör man då av sin tid? Det här svarar på varför jag inte gillar meditation :P Jag kan inte koppla bort mina tankar på det viset, trots ofantliga försök i min barndom för att hantera min ångest. Jag låg varje kväll med ett meditationsband och blev instruerad att jag skulle gå in i en skog och hitta ett hus och sätta mig i det och känna mig trygg. Blir det verkligen att släppa sina tankar eller skapa sig en fantasi? Är inte en fantasi en tanke? Är det skillnad mellan tankar och uppfattningar. Jag registrerar färger och människor med få ord i mitt huvud.
Man, vuxen, frisk, glad.
Barn, flicka, ca 4 år, röd jacka, snorig, skrattar.

Förutom när jag målar. Då har jag inte många tankar i skallen, bara en bild jag måste få ner på papper/duk. Bilden finns i huvudet tills den är nere på papper, och jag kan inte fokusera på något annat än att måla. Det är befriande. Kreativitet för mig är tankehämmande. Kanske fler munkar borde måla porträtt?

Det där med slöjor

Idag befann jag mig i en diskussion om huruvida Niqab borde vara förbjudna eller inte.
Det är en intressant debatt att sätta sig in i och som vanligt vill jag visa på några exempel.

Först och främst vill jag poängtera att jag varken försvarar eller fördömer användandet av Niqab, alternativt Burka - utan vad jag vill diskutera är när samhället bestämmer vad personer inte får gå klädda i.


Här finns lite alternativ på diverse klädstilar:




och slutligen lite modestilar:





Vad jag vill säga är att det finns så många klädstilar där man täcker delar av ansiktet, inte bara inom Islam. Jag kan fortsätta i absurdum med kirurger, austronauter, protesterare, svartrockare, helkroppstatuerade, shaft med hoodie osv osv men jag tycker att jag har bevisat min poäng. Ska man förbjuda en sak bör man överväga att förbjuda resten, annars blir det inte längre en fråga om huruvida man ska se en persons ansikte eller inte utan om religion.

Jag kan tillägga att jag föredrar en Chador framför popikoner som Christina Aguilera:





Hade jag fått välja hade jag personligen alltid burit en Hanfu :)

Är det verkligen svaren som räknas?

Om jag hade kunnat få dela med mig av en visdom som jag tror hade kunnat förändra livet för många så är det vad som har kallats för "imago".
Imago för mig är förmågan att försöka sätta sig in i sin samtalspartners perspektiv.
Att i stället för att utgå från att man förstår allt - lyssna och återberätta vad den andra personen har sagt.

Exempel:

- När du tjatar på mig om disken så känner jag mig otillräcklig.
- När jag tjatar på dig så känner du dig otillräcklig.


Efter egna erfarenheter brukar den diskussionen vanligtvis se ut:

- När du tjatar på mig om disken så känner jag mig otillräcklig.
- Ja men du diskar ju aldrig! / - Diska lite så slipper du höra mig klaga, latmask. / - Jag tjatar inte!

Genom att behöva återberätta vad den andra säger behöver man lyssna, vilket man inte alltid gör i spända situationer. I stället kan man fastna på ett enstaka ord, som nu : tjata. Tjata är ett laddat ord vilket gör att man oftast hamnar i en försvarsställning, och det är inte särskilt många bråk som reds ut när man är arg. Inte för att ilska är något dåligt, det gäller bara att vara konstruktiv.

Det här är absolut ingen predikan, utan det är något jag har märkt har hjälpt mig i min förståelse för andra individer och deras vackra perspektiv. Genom att sluta centrera samtalet kring mig själv och lyssna till andras åsikter och känslor har jag lärt mig så mycket mer om livet.

När jag utgår från vad jag känner, tycker och tänker tar jag ansvar för mig själv, och samtidigt frånsäger mig skuld över hur den andre kan uppfatta vad jag har sagt. Det hjälper också mig att välja mina ord bättre och slippa ångra något i efterhand.
För vem vill säga att man känner att den andra är en skitstövel i stället för att bara anklaga?
Det är mycket enklare och mindre personligt att basunera ut ett "faktum" om någon än att säga att man anser att den andra personen beter sig som en skitstövel.

Det ligger en jäkla tyngd i hur man uttrycker sig dessutom.

- Jag känner att du inte lyssnar på mig just nu.
alternativt
- MEN HALLÅ?! HÖR DU ELLER?!


Så för att summera. Visa den andre respekt genom att visa att du har hört vad hon eller han har sagt och ta ansvar för vad du säger. Det är mina små råd för kvällen :)

Ett lyckligt slut

Barnen har fått permanent uppehållstillstånd!


Å vad jag är lycklig just nu!
All kärlek jag har känt och all hjälp som jag har fått dessa fem dagarna har varit överväldigande.
Jag är så tacksam.

Beslutet om barnens utvisning ändrades enligt Migrationsverket på grund av att Östra Göinge kommun inte hade tagit sitt ansvar gentemot barnen. De hade inte skolat barnen i hemspråksundervisning och kunnat bistå med bättre boendevillkor.

Barnläkarna Lars H Gustafsson och Marie Köhler har gjort ett underbart jobb i att upplysa allmänheten och givetvis Migrationsverket i problematiken med att utvisa barnen och vilken skada de hade kunnat få om så blev fallet. Jag har en enorm respekt för dessa underbara människor och är så tacksam över att de höjde sina röster.


Tack till alla er som skrivit under protestlistan och tack till alla som hjälp mig sprida informationen. Jag förstår att det inte var på grund av min lista som barnen fick permanent uppehållstillstånd, jag vill ändå tacka alla för ert engagemang.

Välkomna hem, älskade barn!

Namninsamlingen

På grund av att jag inte kan dela med mig av ljud får ni lyssna via en video-länk apropå dagens intervju i P4 Malmöhus.

Namninsamlingen finner ni här





Tack till Kalle Oldby som påpekade mitt namn flera gånger så att fler lyssnare kan hitta namninsamlingen.

Jag ber om din hjälp

PROTESTLISTA finns här
I nästa vecka tänker Migrationsverket statuera ett exempel genom att utvisa två ensamma barn, 5 och 9 år gamla, till Makedonien. Pappan är död och mamman har pga psykiska problem och trauman lämnat över barnen till ett barnhem i Lund sommaren 2008.

Anledningen till avvisningen är att barnen anses vara "ankarbarn". Att släktingar kanske vill använda barnen som anledning att kunna söka medborgarskap i Sverige.

Två barnhälsovårdsöverläkare har överklagat domen eftersom barnen med största säkerhet kommer ta skada av utvisningen. Båda barnen pratar svenska och kommer inte kunna göra sig förstådda i Makedonien när de är rädda och saknar den trygghet de lyckats få i Sverige.

Detta strider mot barnkonventionslagen enligt artikel 3, 6, 22 och 27

Under deras vistelse i Sverige har artikel 20, 21 och 25 redan brutits mot.

Nu har jag mailat FN-förbundet i Sverige, BRIS, aktion mot deportation, Ingen Människa är Illegal, Amnesty, Barnombudsmannen och Asylgruppen i Lund. Vi får hoppas att den svenska staten tar sig i kragen och i stället för att statuera exempel om så kallade "ankarbarn" slutar bryta mot internationella lagar, men det ser inte ljust ut. Mitt hjärta brister.

http://www.sydsvenskan.se/lund/article1414614/Barn-riskerar-utvisas-ensamma.html

http://svtplay.se/v/2364418/sydnytt/kritiserar_avvisning_av_barn?cb%2Ca1366518%2C1%2Cf%2C-1%2Fpb%2Ca1366516%2C1%2Cf%2C-1%2Fpl%2Cv%2C%2C2364413%2Fsb%2Ck103352%2C1%2Cf%2C-1

De där små djuren

Jag önskar att jag inte var så blödig ibland.

Det finns en massa sevärda dokumentärer som visar vad människan gör mot våra älskade djur.
Filmer som the Cove, The Witness, Save the Primates, Earthlings osv är säkert mycket sevärda men jag tar ställning mot djurförsök och djurplågeri för att jag inte står ut med tanken. Därför klarar jag inte att se hur djur blir illa behandlade, inte ens i undervisningssyfte. Jag kan läsa igenom rapporter men filmer.. nej det går bara inte. Jag hade gärna varit mer aktiv i vissa organisationer om de inte pumpade mig fulla med hemska bilder konstant.
För oss med svaga hjärtan tänkte jag i stället publicera lite statistik över vad Sverige gjorde med djuren 2009.

Låt mig (för er som missar det) påpeka att tidelag inte är olagligt i Sverige. Det är så jävla äckligt. Vi sitter och rynkar på pannorna åt Danmark som har djurbordeller. Här i Sverige är vi smarta nog att ha sex med våra hundar och hästar diskret åtminstone. Grattis.




Kycklingar

I Sverige dödades 75 015 140 kycklingar år 2009. Av dem kasserades 1 510 710 direkt efter slakt. (Jordbruksverkets statistikdatabas)

Läs mer statistik här


Grisar
"År 2009 slaktades 2 969 690 grisar i Sverige.(1) Alla hangrisar kastreras någon dag efter födseln. Ingreppet görs på 4000 grisar varje dag och helt utan bedövning, vilket förstås är mycket smärtsamt.(2)
Hela livet inomhusGrisar som lever utomhus under naturliga förhållanden ägnar ungefär 50 procent av dagen åt att böka och beta.(6) Bland grisarna i livsmedelsindustrin får de allra flesta aldrig komma ut. "KRAV-grisarna", vilka utgör minde än en procent av alla grisar, får vara utomhus.(11)
Transporter och slakt
Vid ungefär sex månaders ålder transporteras grisarna till slakt. Årligen skadas omkring 14 000 grisar i samband med transporter i Sverige.(12) På slakterierna är gasning med koldioxid den vanligaste bedövningsmetoden för grisar.(13) Grisarna drivs in i en slags hiss som sänks ned i ett schakt med koldioxid för att de ska förlora medvetandet. Grisar upplever obehag och får kvävningskänslor av koldioxid, vilket gör att de kämpar för att ta sig ur hissarna under de 10-20 sekunder det tar innan de förlorar medvetandet.(14) Efter bedövningen dödas grisarna genom att halsen skärs upp och de förblöder, hängandes upp och ner." - länk



Fiskar

"På Oxforduniversitetet i England har forskare bevisat att fiskar kan minnas mycket länge. Laboratoriets försöksfiskar visade sig till och med komma ihåg saker betydligt bättre än marsvin.
— Det förvånar mig inte alls, säger Sverre Sjölander, professor i zoologi och etologi vid Linköpings universitet. Det har vi inom vårt område vetat länge. Fiskar är ryggradsdjur och de har i princip samma sorts hjärna som vi människor, fast mindre. Det finns ingen som helst anledning att tro att de inte skulle känna rädsla, ilska, smärta och panik.
Fiskar har förstås mindre hjärna än vi människor, och den är primitivare.
— Men det är just i den primitiva delen som känslolivet sitter. De upplever obehagliga situationer precis på samma sätt som en hund eller en människa. " - länk








Om du, som jag, tar vid dig av statistiken så finns det olika sätt att agera:

http://www.djurensratt.se/portal/page/portal/djurens_ratt/forbjud-palsfarmning <- skriv till stadsministern med hjälp av Djurens Rätt och säg ifrån att vi behöver ta ställning emot pälsindustrin. För listor över snälla läkemedelsbolag : http://www.gocrueltyfree.org/b_shopcrueltyfree.php

Jag själv kollade vilka bolag som inte säljer djurtestade produkter, och listan var tyvärr inte särskilt lång. Märken som Yves Rocher, the Body Shop och Lush är att rekommendera då de inte testar sina produkter på djur. www.buav.org har bra listor över godkända företag, precis som Djurens Rätt. PETA är en känd organisation, men de har för låg standard på vad som räknas som godkänt för min del. Medan Djurens Rätt och the Body Shop garanterar att inga ingredienser ska vara djurtestade, går PETA med på att så länge den färdiga produkten inte är djurtestad är den godkänd. Mja.


http://peacesoap.kissmyface.com/site/peacesoap/candles/

En vacker tvål (här länkat till doftljusalternativet) som går till välgörenhetsändamål. Dessutom är produkterna från Kiss My Face inte testade på djur.

I know my first name is Steven

Har fått smärre vätskebrist av att kolla på en av mina absoluta favoritfilmer. Det är synd att den inte verkar finnas tillgänglig att köpa, annars hade jag starkt rekommenderat er att titta på den pronto.


Filmen är baserad på en verklig händelse om Steven Stayner och hans hemska livsöde.
Steven blev bortförd av Kenneth Parnell 1972, då han var 7, och blev under 7 års tid utsatt för sexuella övergrepp. Parnell berättade för Steven att familjen inte hade råd med honom längre, att Stevens pappa dött i en hjärtinfarkt och att alla hans syskon blivit bortadopterade och levde under falska namn över hela landet.










Den här filmen såg jag för första gången när jag var runt tio år gammal, och även om den aldrig mer visats på svensk tv så kom jag fortfarande ihåg titeln och ägnade många år med att leta efter filmen. Med lite hjälp hittade jag både bok och film för några år sen, och ungefär vart tredje år tar jag mod till mig och tittar på filmen igen. Skådespelarisatserna i den här filmen, särskilt av Corin Nemec som spelade Steven och Arliss Howard som spelade Parnell, är verkligen bra gjorda.

Det som slår hårdast mot mig i filmen, särskilt med tanke på att den är baserad på verkliga händelser, är utanförskapet som Steven ständigt måste ha känt. Att inte höra hemma någonstans, och att under så många år ha burit på skuld och skam över något man blivit utsatt för.

Steven Stayners förövare fick ett alldeles för milt straff för vad han gjort mot Steven, och Stevens familj. Han blev frikänd och åkte in i fängelse igen några år senare när han försökt återupprepa samma misstag.

Anledningen till varför Steven upptäcktes var pga att förövaren Parnell hade kidnappat en ung pojke, Timothy White. Förmodligen för att Steven började bli för gammal. Dock ville inte Steven att Timmy skulle få lida av samma öde, och hjälpte Timmy att fly.
Steven gifte sig och fick två barn. Han dog vid 24 års ålder i en motorcykelolycka.



Jag lider med honom och hans familj. Jag hoppas att han kände att en stor del av honom hann bli läkt innan han gick bort. Vila i frid, kära Steven. Jag tänker ofta på dig.

Jul

Tomma kvartingflaskor med Renat står uppradade, tomma. Ölburkar i tjugotal står huller om buller, tomma. Det stinker om dem. Sprit i vattenflaskan, vin till maten. Ingen riktig julmat eftersom man skulle ha råd med sprit. Ingen riktig julgran utan lite julpynt här och där, som om man försökt städa undan julen men glömt kvar några arrangemang.
Ett ljus som håller på att brinna ut står och flämtar på tv-bordet. Skitiga tallrikar står staplade som för att bevisa att man har ätit lite mat de senaste timmarna. Glas med några stänk fortfarande kvar i lyser i sitt kollektiv. Vaga röster hörs från tvn där man ser välklätt folk med glada miner och vita fuskpälskragar.
Ibland hörs mobilens sms-signal med meddelanden om en God Jul och att avsändaren inte fick de par jeansen hon ville ha eller att kalle anka var lika trist som alla andra jular.
Kvar i soffan sitter en flicka, fortfarande barn på papper men med en sliten själ som redan blivit så gammal att den har hunnit reinkarneras.
Högljudda snarkningar hörs från sovrummet längre bort i stugan. Utanför piskar snön och vinterfåglarna äter upp de sista hasselnötterna. På golvet lite presentpapper och julrim på kuvertpapper. En och annan halvtom godispåse ligger på tv-bordet.
Nu är det dags att diska och städa. Klockan ska snart slå fem och dottern passar på att städa undan innan fadern vaknar. Snart kommer telefonen ljuda från modern som saknar sin dotter och tycker synd om sig själv som har en frånvarande familjemedlem under högtiderna.
Dottern ställer sig för att skrubba den flottiga spisen och skölja ur några tomma ölglas. Ramlösan är snart slut. Ångesten växer sig större i bröstet och inne i magen hugger en tomhet sig fast.
God Jul. Fylld med skam, förhoppningar, tröstlöshet och stela leenden. Fylld med tro på att det kommer bli bättre, fylld med potentiella utsagor om vad som ska sägas om vad som hände under julafton i stället för vad som verkligen pågår. Inga svar på sms från vänner. Inga jullåtar och juldofter.
God Jul. God Jul. God jävla jul.



Nu är dottern tio år äldre men känslorna är fortfarande kvar under julen. Många erbjuder mig en plats med julstämning och sällskap, men sorgen är fortfarande för stor för att orka hantera under dagen i ära. Mina julaftonar brukar bestå av filmer och lite godis. Jag vill fira min jul själv med mina djur. Då slipper jag hugget i magen och jag kan vifta lite på tårna. Idag har jag känt len päls under mina fingertoppar och blundat nöjd när jag smakat chokladglass. Det passar mig bättre än en julafton. Jag unnar er som uppskattar julstämningen en riktigt fin jul och jag lider med alla barn och vuxna som känner sig extra sårbara denna dag. Ni finns alla i mitt hjärta.

Idag har det hänt grejer

Jag blev så ledsen när jag läste en artikel om hur Utförsäkrade tvingas till härbärgen att jag började gråta. Det är en bedrövelse att läsa och framför allt för de stackars själar som tvingas genomlida det helvetet som inte ska behöva finnas. Jag blir så arg på staten som har vägrat inse att vi har hemlösa minderåriga, så till den milda grad att det inte ens finns statistik (vilket de började jobba på tidigare i år). Hur man kan blunda för något så pass allvarligt gör mig fly förbannad, och återigen ledsen.
Dock med tanke på Reinfeldts citat borde jag inte förvånas:

‎"Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras."

Lite senare idag fick jag förfrågan att bli admin för en grupp på Facebook som heter "Vi som stödjer dom som är ensamma", vilket är först och främst ett underbart intiativ men även en vacker tanke som absolut kan fungera i praktiken.

Det väcker många frågor hos mig. Främst med alkoholen. Tänk om alla svenskar hade donerat de pengar som de skulle spenderat på alkohol till de hemlösa i stället, till exempel.
Jag kommer som alla andra år ha en vit jul, men jag förfaras av tanken på alla onödiga pengar som spenderas på rent ut sagt skitsaker. Man hade kunnat använda pengarna till så mycket bättre saker än vad som finns där ute. Alla förtjänar vi något, det jag syftar på är presenterna som egentligen inte tjänar något syfte. Allt onödigt man köper bara för köpets skull.

Jag har donerat 250 kronor till Malmö Stadsmission idag. Det räcker till julbord för 5 personer. Det kommer värma mig på julafton, den mest hatade helgen på mitt år.

Jag hoppas att ni också gör vad ni kan för att stötta och hjälpa. Ni kanske inte känner lika starkt för våra hemlösa, men det finns fler grupper där ute som behöver ert stöd.

Jag har även donerat kramar via Röda Korset. Det finns mycket fint man kan göra där ute.

Lycka till :)

Musik

Jag tycker det är så fruktansvärt intressant hur olika vi lyssnar på musik.
En gitarrist lyssnar kanske efter ackorden, en sångerska lyssnar efter tonarter och en trummis lyssnar efter takter. Jag är hängiven låttexten (och dova ljud, varför vet jag inte).
Som många av mina läsare vet så är en av mina favoritband Against Me! och Tom Gabels låttexter kan röra mig till tårar vid vissa tillfällen.
En av mina favorittexten tillhör låten "Tonight we're gonna give it 35%"

I thought I knew
who everybody was just by looking at them
my heart is anywhere but here

And how tired I was from the past couple weeks ,
from the past couple years, well it hit me all at once
on a balcony overlooking nothing
with snow falling all around
well I, I called just to say good night

And you hadn't done anything wrong
really, it's me not you
I can't believe how naive I was
to think things could ever be so simple

And can you live with what you know about yourself
when you're all alone behind closed doors
the things we never said but we always knew were right there


Det säger mycket om oss människor tycker jag. Om hur olika perspektiv vi har. Det jag hör kanske inte personen brevid mig tar till sig av, och det jag njuter av kanske låter som skrik och vrål i någon annans öron. Så är det nog med all form av kommunikation egentligen. Man utgår från sitt eget, och tar någonstans för givet att resten av världen delar den bilden. Det är skönt ibland att se saker från någons annans perspektiv. En övning som hjälper mig, apropå musik, är att jag lyssnar på en låt - sen lyssnar jag på ett trumsolo, sen på låten igen. Man kan göra samma sak med gitarriff eller skönsång. Vad som helst. Det är mäktigt att byta perspektiv helt enkelt.

Idag har jag fått se en bit av världen ur någon annans perspektiv, det vill säga bilder.
Därför tänkte jag dela med mig av några av dem till dig, kära läsare. Cred till Cuban Gallery på FlickR, som låter oss få ta del av deras form av konst.

Boys Don't Cry

Jag har precis tittat på filmen Boys Don't Cry som är baserad på en sann berättelse.

Jag var säker på att jag hade sett filmen förut men det hade jag visst inte, och jag var inte beredd på att jag skulle ta åt mig så starkt av den. Tårarna rann nerför kinderna och mange fick komma och trösta mig medan jag försökte snyft fram hur orättvist det är i den här jävla världen.
Ibland känns det som att mitt hjärta brister, när jag ser så mycket hat utan någon som helst rättfärdigad anledning. Jag sörjer. Det var en gripande film, minst sagt, och jag rekommenderar den till alla er som har orken och intresset för den.
Det är ingen direkt ny film men den är lika aktuell idag tyvärr.

Åh, just hatbrott gör mig så sårad.
Mitt hjärta brister, varför kan vi inte bara försöka förstå varandra.

Tova

Idag är det Tovas födelsedag. Tova var min själsfrände. Hon var mer än en katt för mig. Jag har varit utan henne i fyra år men det går inte en dag utan att hon finns i mina tankar. Jag trodde att saknaden skulle lägga sig efter ett tag, men den kommer nog alltid finnas kvar. Ett litet hål i hjärtat men samtidigt tackamhet över att få ha varit en del av hennes liv den korta tiden som hon fanns här nere på jorden. Precis som alla andra av hennes födelsedagar så regnar det ute.
Min fina Tova. Jag älskar dig så. Jag saknar att sova med dig, du kunde inte sova utan att ha din tass i min hand. Du var min ängel, min prinsessa och ingen kommer någonsin kunna ta din plats i mitt liv. Jag hoppas att du äter aprikoskräm med grädde uppe i ljuset. här nere på jorden faller regnet som om någon sörjer med mig. För tro mig, jag sörjer dig. Jag är inte givmild nog att vilja ha dig någonannanstans än i min famn. Förra året hittade jag ett av dina hårstrån och var nästan i sjå med att rama in det, bara så jag kunde få ha kvar en bit av dig. Ikväll ska jag tända ett ljus för dig och titta på gamla filmer med oss två. Jag saknar dig så, Tova. Jag kommer hem en dag i framtiden, tills dess får du ta hand om dig. Matte älskar dig.

Sigrids begravning

Igår fredag begravdes min mormor.
Det var en fin begravning med hennes favoritblommor och många anhöriga på plats.
Prästen var vänligt och kantorn sjöng vackert. Det regnade före begravningen och slutade efteråt, som för att ta paus för att släppa igenom några solstrålar innan det började regna igen. Vila i frid Sigrid.

Jag är inte ett stort fan av begravningar (vem är det egentligen?) men jag tycker om gesten.
Att överräcka någon till en kärleksfull hand, sen beroende på vem man frågar ser det olika ut.

Det känns dock som en tröst att min mormor har funnit frid och slipper känna smärta. Även om vi inte stod varandra nära så kryper ändå döden innanför huden på mig, som för att påminna mig om andra sorger och hur konkret döden egentligen är.


Kom att tänka på en fin dikt som jag tycker om. Får upp en fin bild i huvudet att tofflor på rad.

Vid himlens grind

Vid himlens grind
där blåser en vind
från närmaste stjärna
så sval mot din kind.

Vid himlens port
står tofflor på rad
när barfota änglar
går molnpromenad.

I himlens sal
är väggarna blå.
Där leker Vår Herre
tittut med de små.


Britt G Hallqvist

Kära lilla bloggen

Nu har jag varit en slarvpelle och glömt att skriva här. Har skrivit på så många andra ställen att bloggen föll bort på prioriteringslistan.

Jag har börjat på ett litet projekt som har gett mig mycket hittills. Jag har börjat "utreda" mina fördomar, för närvarande gentemot kändisar, och motarbetat dem. Jag tog kändisar som jag hade något emot på grund av rykten och antaganden. Exempelvis Angelina Jolie. Jag har haft fördomar mot henne, som jag denna veckan har motarbetat med goda resultat. Just nu sitter jag och tittar på en massa intervjuer från "Inside the Actors Studio" som hålls av James Lipton, och där lär jag mig en massa om diverse kända figurer. Det känns befriande att kunna släppa fördomar, även om de inte verkade tynga mig från början. Det var inte förrän jag började ifrågasätta min fakta som jag kunde släppa taget och tänka på annat. Låter kanske snarare som en predikan än ett förslag, men det hjälpte mig i vart fall. Ju mer fördomar och förakt jag sållar ut desto bättre känner jag mig som människa, och även om jag känner orättvisa i många frågor så kan jag åtminstone sålla ut fördomarna som inte har någon verklig grund. Ett bra citat från John Travolta följer. Hoppas ni alla mår bra.