Tankeverksamhet

Jag har suttit och tänkt, som vanligt. Dock har jag tänkt på hur olika vi tänker. Hur pass mycket vi tänker och hur ofta vi tänker.

En sak som jag blev tagen av är att mina tankar inte är censurerade. Jag ljuger inte i mitt huvud, jag tänker som jag upplever saker och ting. Det försiggår inga medvetna lögner. Tack och lov har de flesta av oss ett filter som gör att vi inte säger precis vad vi tycker om allt och alla konstant.
Samtidigt är det lite sorgligt att man ska behöva försköna sin subjektiva sanning för att passa in i det sociala umgänget.
Jag stod i kön på Malmborgs och kände mig tacksam över att jag kunde hålla tyst om vad jag tänkte om folk omkring mig, samtidigt insåg jag att det hade varit fysiskt omöjligt för mig att säga allt jag tänkte. För det första tänker jag ofta två tankar simultant med varandra, den ena som någon sorts ordobservation av situationen och den andra som summering av mina känslor och intryck av situationen. Alternativt tänker jag som om jag hade varit mitt livs berättare samtidigt som jag har en låt på hjärnan. Idag var det Verse - Suffering to live, scared to love. (en bra låt så det gjorde inget att ha den på hjärnan).

När jag cyklat hem frågade jag Magnús hur han tänker, vilket måste vara en svår fråga att svara på ifall man själv inte filosoferat kring det. Så lätt är det inte att förklara HUR man tänker.
Jag tänker exempelvis med bilder, känslointryck och med en inre röst.

Det slog mig hur olika människor tänker, och att jag verkar tänka mycket mer än de flesta andra omkring mig.

Det är fascinerande det där med tankar. Det mest fascinerande är att de är ofiltrerade. Jag tänker precis som jag tycker och känner. Det finns inget filter. Jag ljuger inte i mitt huvud.
Det hade varit skönt att, som Magnús, ha några tysta stunder emellanåt där man inte har några tankar. Samtidigt låter det lite tråkigt att inte tänka på något. Vad gör man då av sin tid? Det här svarar på varför jag inte gillar meditation :P Jag kan inte koppla bort mina tankar på det viset, trots ofantliga försök i min barndom för att hantera min ångest. Jag låg varje kväll med ett meditationsband och blev instruerad att jag skulle gå in i en skog och hitta ett hus och sätta mig i det och känna mig trygg. Blir det verkligen att släppa sina tankar eller skapa sig en fantasi? Är inte en fantasi en tanke? Är det skillnad mellan tankar och uppfattningar. Jag registrerar färger och människor med få ord i mitt huvud.
Man, vuxen, frisk, glad.
Barn, flicka, ca 4 år, röd jacka, snorig, skrattar.

Förutom när jag målar. Då har jag inte många tankar i skallen, bara en bild jag måste få ner på papper/duk. Bilden finns i huvudet tills den är nere på papper, och jag kan inte fokusera på något annat än att måla. Det är befriande. Kreativitet för mig är tankehämmande. Kanske fler munkar borde måla porträtt?