Tankar om Gud

Jag kallar mig själv agnostiker, eftersom jag faktiskt inte vet om det finns någon Gud. 
En del av mig tycker det hade varit en fin tanke, men en stor del av mig hade i så fall inte velat ha med Gud att göra. När jag var liten tyckte jag det var konstigt att så många pratade om den där Jesus, men han fanns ju aldrig där. I tonåren konfirmerade jag mig, bara för att jag ville veta mer om kristendomen och ställa frågor om bibeln och Gud. För min del hade jag nöjt mig med kyrkmöten och pratstunder men det visade sig vara tradition och som trettonåring ville jag inte argumentera emot. När jag stod och fick en egen bibel i handen visste jag fortfarande inte om Gud fanns. Det var inget som sken i mig när de pratade om religion. Det fanns inget hopp som lös upp när vi diskuterade det gamla och nya testamentet. 
Detta tar mig vidare till ett annat ämne. 
Låt mig först citera ur låten "One of us" av Joan Osborne - låten finner du här


"What if God was one of us?
Just a slob like one of us?
Just a stranger on the bus
Trying to make His way home?

If God had a face, what would it look like?
And would you want to see"


Jag är skräckblandat intresserad av hur människor söker sig till religion. 
Många finner tröst, de flesta känner en gemenskap och för vissa är det en räddning undan döden. Där har jag ingen åsikt. Ifall din religion har hjälpt dig i ditt liv så är jag glad för din skull. 
Det jag dock klurar på är hur man kan lyfta en person, en kraft, en makt, en symbol så pass högt att den står över sin nästa. Att den står över dem man älskar mest och att dess åsikt betyder mer än sitt eget barns. 
Om du mötte Gud på gatan idag och inte visste om att det var Gud - hade du ångrat ert möte då? Varför hade det mötet i så fall varit okej om det "bara varit" en annan medmänniska? Kanske inte religionen alltid är svaret, utan mötet och frågan man har inom sig. Kanske det inte alltid behövs en Gud och en religion utan bara ett möte och en förståelse. 

Lite tankar på fredagskvällen.