En dag att arkivera

Idag träffade jag Ola för att ta en fika på Barista innan vi skulle gå och se Bob Hansson och Kristoffer Jonzon uppträda på Viktoriateatern.

Jag beställde en chokladmoussetårtbit (!) av en jättetrevlig grabb som var munter och vänlig. Jag åt upp min stackars tårtbit på under 30 sekunder och Ola tittade på mig med stora ögon och fnissade lite för sig själv, men det gjorde inget. Jag vet om att jag är ett litet kakvrak :)
Där satt vi i godan ro och pratade om livets små mysterier i en timme, sen bar det av till föreställningen och jag var peppad!

Föreställningen var underbar. Alla skrattade och tillomed avbröt Bob med sina gapskratt emellanåt. Bob bjöd verkligen på sig själv och lyfte allas sinnen och fick oss att sjunga hur vi dög som vi var. Han läste upp komplimanger vi hade fått skriva till personen brevid oss runt vårt bord.

Bob frågade om vi hade några frågor när vi skulle skriva komplimanger och jag räckte upp handen och bad om en kram.
Bob skrattade till o utbrast "nejmen, inte kan du vara så desperat!" o bad mig att krama Ola. Publiken hejade på och jublade när Ola fick sin kram (o Bob påpekade att jag skelle få en kram lite senare) när han sedan fortsatte prata o ordet "kramas" kom upp, vilket det ofta gör när Bob Hansson pratar, så pekade han åt mitt håll och jag kände mig lite speciell.

Han delade med sig av sina erfarenheter och var brutalt ärlig. Det var verkligen njutbart att lyssna på hur han var sårbar på ett komiskt men ändå allvarligt sätt. Emellanåt spelade Kristoffer Jonzon piano och sjöng fina låtar.

Allt var supertrevligt. Alla skrattade och verkade trivas med livet, och många poäng kom fram som vi alla tog åt oss.

Efter att föreställningen var kvar och alla var på gott humör var det dags för signering och jag sprang i panik ut för att hämta ut pengar. Bob signerade min bok med "till Ida - som som kramas t.o.m fr publik" och jag fick två (!) kramar. Jättemysiga kramar kan jag tillägga. Han tackade mig för att jag varit så spontan och blev glad över att jag uppskattade honom så pass mycket. Vi var båda nervösa och lite generade, men allt var så trevligt så det gjorde inget.

Jag sprang och bad om en plansch och personalen på Viktoriateatern hjälpte mig - tack till er. Jag sprang genast tillbaka och bad Kristoffer signera planschen. Vi snackade lite och Bob satte sig i Kristoffers knä för att tjuvlyssna. Han sken upp när han såg att jag kom tillbaka och var snäll nog att signera min plansch och gav mig komplimanger. Jag fick en arm runt mig och kände mig uppskattad. En massa tack senare gick jag och Ola mot bussen och jag fylld av lycka. Det var en underbar dag och jag känner mig så fruktansvärt glad nu!

Puss till Bob Hansson och heja världen!