Vintersolståndet

En dikt inför vintersolståndet jag skrev häromdagen:



Snön glittrar lugnande där ute.
Den står i drivor som inbjuder till skutt och snöänglar.
Solen skiner genom de kala trädgrenarna som en gammal vän.
Fåglarna ser ut som små kuddar, använda i pyjamaspartyn.
På bordet står ett tomt skal av något
som förut var fyllt av stärkelse och kolhydrater. Kranen kallar på min törst med sina blöta kristaller.

Jag funderar kring de som glädjs inför morgondagen,
de som trånar efter gårdagen,
de som letar efter tid till nuet i sin kalender
och de som drömmer om en annan vardag.
All väntan. Den ivern, trösten och hoppet.
Att vi ständigt letar efter något extrovert att läka såren vi aldrig fått se men känner av så väl,
så genomträngande som bara oläkta sår kan vara.

Bläcket ropar på mig,
det tomma pappret nästintill bländar min trötta blick.
Av vänsterhanden att döma kommer pappret förbli tomt ett tag till.
En hög med intressanta blad,
omsorgsfullt inbäddade mellan glätta pärmar,
hoppas på att ännu en gång bli tummade på.
Att bli sedda och betraktade,
som om de skulle bli bortglömda annars.

På TVn är kaoset totalt.
Samma gamla ramsa upprepas,
om skador och dödsfall,
som om det vore innovativt att skrämma befolkningen.
Som om vi inte törstade efter kärlek nog som det var.
Som om vi inte var rädda nog som det var.
Som om vi inte köpte nog med tidningar
och pratade nog om nyhetsreportage.

Mitt obefintliga kaffe står kallt kvar i frysen. I dvala.
Koffein i dvala borde vara en upptäckt värt en ingress.
Imorgon är det vintersolståndet.
Imorgon kommer jag stå insvept i fleece på min balkong och hälsa gryningen välkommen,
så som de gjorde på bronsåldern.
Så som jag gjorde förra året.
Så som man sig bör, om man behöver lite hopp.

Snart blir det ljust,
snart försvinner skuggorna med sina runtflackande organismer och obehagliga minnen.
Vem räds ljuset?
Vem räds inte mörkret?
Vem uppmärksammar skuggorna och nyanserna?
Snön glittrar lugnande där ute.
Dags att göra den till vatten i handen.