Ett lyckligt slut

Barnen har fått permanent uppehållstillstånd!


Å vad jag är lycklig just nu!
All kärlek jag har känt och all hjälp som jag har fått dessa fem dagarna har varit överväldigande.
Jag är så tacksam.

Beslutet om barnens utvisning ändrades enligt Migrationsverket på grund av att Östra Göinge kommun inte hade tagit sitt ansvar gentemot barnen. De hade inte skolat barnen i hemspråksundervisning och kunnat bistå med bättre boendevillkor.

Barnläkarna Lars H Gustafsson och Marie Köhler har gjort ett underbart jobb i att upplysa allmänheten och givetvis Migrationsverket i problematiken med att utvisa barnen och vilken skada de hade kunnat få om så blev fallet. Jag har en enorm respekt för dessa underbara människor och är så tacksam över att de höjde sina röster.


Tack till alla er som skrivit under protestlistan och tack till alla som hjälp mig sprida informationen. Jag förstår att det inte var på grund av min lista som barnen fick permanent uppehållstillstånd, jag vill ändå tacka alla för ert engagemang.

Välkomna hem, älskade barn!

Namninsamlingen

På grund av att jag inte kan dela med mig av ljud får ni lyssna via en video-länk apropå dagens intervju i P4 Malmöhus.

Namninsamlingen finner ni här





Tack till Kalle Oldby som påpekade mitt namn flera gånger så att fler lyssnare kan hitta namninsamlingen.

Jag ber om din hjälp

PROTESTLISTA finns här
I nästa vecka tänker Migrationsverket statuera ett exempel genom att utvisa två ensamma barn, 5 och 9 år gamla, till Makedonien. Pappan är död och mamman har pga psykiska problem och trauman lämnat över barnen till ett barnhem i Lund sommaren 2008.

Anledningen till avvisningen är att barnen anses vara "ankarbarn". Att släktingar kanske vill använda barnen som anledning att kunna söka medborgarskap i Sverige.

Två barnhälsovårdsöverläkare har överklagat domen eftersom barnen med största säkerhet kommer ta skada av utvisningen. Båda barnen pratar svenska och kommer inte kunna göra sig förstådda i Makedonien när de är rädda och saknar den trygghet de lyckats få i Sverige.

Detta strider mot barnkonventionslagen enligt artikel 3, 6, 22 och 27

Under deras vistelse i Sverige har artikel 20, 21 och 25 redan brutits mot.

Nu har jag mailat FN-förbundet i Sverige, BRIS, aktion mot deportation, Ingen Människa är Illegal, Amnesty, Barnombudsmannen och Asylgruppen i Lund. Vi får hoppas att den svenska staten tar sig i kragen och i stället för att statuera exempel om så kallade "ankarbarn" slutar bryta mot internationella lagar, men det ser inte ljust ut. Mitt hjärta brister.

http://www.sydsvenskan.se/lund/article1414614/Barn-riskerar-utvisas-ensamma.html

http://svtplay.se/v/2364418/sydnytt/kritiserar_avvisning_av_barn?cb%2Ca1366518%2C1%2Cf%2C-1%2Fpb%2Ca1366516%2C1%2Cf%2C-1%2Fpl%2Cv%2C%2C2364413%2Fsb%2Ck103352%2C1%2Cf%2C-1

Intervju

Här tänkte jag dela med mig av en av mina absoluta favoritintervjuer någonsin.

Noam Chomsky On the Middle East

and the US War on Terrorism

Dissident Voice

July 28, 2002

Videos på youtube finns här (den andra delen finns här)



Om Ni vill läsa intervjun som artikel:

http://dissidentvoice.org/Articles/Chomsky_DV-HotType.htm



Utdrag ur intervjun mellan Noam Chomsky och Evan Solomon

ES: It's no great secret that we function by self-interest. Self-interest is part of foreign policy. We're here to protect our policy, protect the interests of our policy, in this case of the Americans.

Chomsky: Was the self-interest of the American people served by slaughters in southeastern Turkey, or by destroying Vietnam, or by turning El Salvador and Guatemala into cemeteries?

Was the self-interest of the American people served by that? No. The self-interest served by that is foreign policy elites and the power-centers they represent, which are not protecting the American people, they're protecting their own power, profit, dominance and hegemony, like others around the world.

And they count on intellectuals of the Robert Kaplan type to applaud any atrocity they carry out.

ES: How do you respond to the following attitude: We don't want to live with them, we don't want to negotiate with them, we must destroy them, make war against the Taliban, justify the war against the Al Aqsa brigades, we see the faces of our enemies and we should do anything to root them out. How do you respond to that?

Chomsky: I respond to that by saying that there are many evil forces in the world. If we want to stop atrocities, I think it's a great idea to reduce the level of atrocities and violence around the world. The easiest way to do it, simple, is to stop participating in it. If we stop participating in it, we will already reduce the levels of atrocities and violence enormously.

And if we can ever reach the moral level, minimum moral level, of terminating our own massive participation in atrocities, then we can move to another question of what we do about the atrocities of others. And I think it's right to deal with them. So, for example, in the case of I don't want to go off in hysterical rhetoric about we've seen the enemy and this and that, that's childish games that you see in fairy tales.

If we're talking about the real world again, we're back to what Michael Howard was talking about. Yes, there is an enemy. There are people who carry out crimes against humanity. And there are ways to deal with crimes. Not by bombing another country and putting millions of people at the risk of starvation, that's not the way to deal with crimes.

When the U.S. was condemned for international terrorism in Nicaragua, then dismissed the condemnation of the court, and then escalated the crimes and vetoed a security counsel resolution calling on the US to observe international law, the right reaction for Nicaragua was not to say, "we have seen the enemy and have to destroy them, so therefore, let's set off bombs in Washington." The right response was not to reproduce this ridiculous, childish rhetoric. And nobody believes that it was. But if it's wrong for them, it's wrong for us. Again, by elementary moral standards. So, we should ask what's right for them, and what should be right for us. And I think, they couldn't do what was right for them because we blocked it, we're too powerful. But we could do what was right for them and we never even considered it. We're too powerful. Because we don't rise to that minimal moral level. And unless we do, we have no right to talk about good policy, bad policy, right or wrong.

ES: We don't have the right to even talk about it?

Chomsky: Of course not. If you can't rise to the most elementary moral level, you shouldn't even talk about it.

ES: So there's no real policy -

Chomsky: Yes, there is. See, I admire right-wing fanatics who come out straight and say, "Look, I have the power, and nobody's going to stop me, I'll do what I want." That's admirable. They're honest. OK. And in fact, we have two choices, really. We really have two simple choices. Either we can say, look I'm going to be willing to enter the moral agreement. I'm going to be willing to rise to the most minimal moral level, that of the gospels, in fact. I'm going to be willing to do that and in that case, I'm going to apply to myself the same standards I apply to others. That's one choice. The other choice is simple. I'm a Nazi. I've got the force. I've got the power. I'll do whatever I want. If you get in my way, I'll smash you.

De där små djuren

Jag önskar att jag inte var så blödig ibland.

Det finns en massa sevärda dokumentärer som visar vad människan gör mot våra älskade djur.
Filmer som the Cove, The Witness, Save the Primates, Earthlings osv är säkert mycket sevärda men jag tar ställning mot djurförsök och djurplågeri för att jag inte står ut med tanken. Därför klarar jag inte att se hur djur blir illa behandlade, inte ens i undervisningssyfte. Jag kan läsa igenom rapporter men filmer.. nej det går bara inte. Jag hade gärna varit mer aktiv i vissa organisationer om de inte pumpade mig fulla med hemska bilder konstant.
För oss med svaga hjärtan tänkte jag i stället publicera lite statistik över vad Sverige gjorde med djuren 2009.

Låt mig (för er som missar det) påpeka att tidelag inte är olagligt i Sverige. Det är så jävla äckligt. Vi sitter och rynkar på pannorna åt Danmark som har djurbordeller. Här i Sverige är vi smarta nog att ha sex med våra hundar och hästar diskret åtminstone. Grattis.




Kycklingar

I Sverige dödades 75 015 140 kycklingar år 2009. Av dem kasserades 1 510 710 direkt efter slakt. (Jordbruksverkets statistikdatabas)

Läs mer statistik här


Grisar
"År 2009 slaktades 2 969 690 grisar i Sverige.(1) Alla hangrisar kastreras någon dag efter födseln. Ingreppet görs på 4000 grisar varje dag och helt utan bedövning, vilket förstås är mycket smärtsamt.(2)
Hela livet inomhusGrisar som lever utomhus under naturliga förhållanden ägnar ungefär 50 procent av dagen åt att böka och beta.(6) Bland grisarna i livsmedelsindustrin får de allra flesta aldrig komma ut. "KRAV-grisarna", vilka utgör minde än en procent av alla grisar, får vara utomhus.(11)
Transporter och slakt
Vid ungefär sex månaders ålder transporteras grisarna till slakt. Årligen skadas omkring 14 000 grisar i samband med transporter i Sverige.(12) På slakterierna är gasning med koldioxid den vanligaste bedövningsmetoden för grisar.(13) Grisarna drivs in i en slags hiss som sänks ned i ett schakt med koldioxid för att de ska förlora medvetandet. Grisar upplever obehag och får kvävningskänslor av koldioxid, vilket gör att de kämpar för att ta sig ur hissarna under de 10-20 sekunder det tar innan de förlorar medvetandet.(14) Efter bedövningen dödas grisarna genom att halsen skärs upp och de förblöder, hängandes upp och ner." - länk



Fiskar

"På Oxforduniversitetet i England har forskare bevisat att fiskar kan minnas mycket länge. Laboratoriets försöksfiskar visade sig till och med komma ihåg saker betydligt bättre än marsvin.
— Det förvånar mig inte alls, säger Sverre Sjölander, professor i zoologi och etologi vid Linköpings universitet. Det har vi inom vårt område vetat länge. Fiskar är ryggradsdjur och de har i princip samma sorts hjärna som vi människor, fast mindre. Det finns ingen som helst anledning att tro att de inte skulle känna rädsla, ilska, smärta och panik.
Fiskar har förstås mindre hjärna än vi människor, och den är primitivare.
— Men det är just i den primitiva delen som känslolivet sitter. De upplever obehagliga situationer precis på samma sätt som en hund eller en människa. " - länk








Om du, som jag, tar vid dig av statistiken så finns det olika sätt att agera:

http://www.djurensratt.se/portal/page/portal/djurens_ratt/forbjud-palsfarmning <- skriv till stadsministern med hjälp av Djurens Rätt och säg ifrån att vi behöver ta ställning emot pälsindustrin. För listor över snälla läkemedelsbolag : http://www.gocrueltyfree.org/b_shopcrueltyfree.php

Jag själv kollade vilka bolag som inte säljer djurtestade produkter, och listan var tyvärr inte särskilt lång. Märken som Yves Rocher, the Body Shop och Lush är att rekommendera då de inte testar sina produkter på djur. www.buav.org har bra listor över godkända företag, precis som Djurens Rätt. PETA är en känd organisation, men de har för låg standard på vad som räknas som godkänt för min del. Medan Djurens Rätt och the Body Shop garanterar att inga ingredienser ska vara djurtestade, går PETA med på att så länge den färdiga produkten inte är djurtestad är den godkänd. Mja.


http://peacesoap.kissmyface.com/site/peacesoap/candles/

En vacker tvål (här länkat till doftljusalternativet) som går till välgörenhetsändamål. Dessutom är produkterna från Kiss My Face inte testade på djur.

Infiltratörer och moraletik

En fråga jag funderar kring.
Om man är infiltratör och i "tjänsten" begår brott, varför blir man inte dömd?
Mord, hot, misshandel, missbruk etc. Någonstans provocerar man fram brott även om man själv anser sig göra det av rätt anledning eller för att komma till orsaken av problemet.
Att sälja droger till minderåriga tror jag att vi alla kan enas om är omoraliskt, men att låtsas vara en langare och sälja droger och till och med använda droger för att komma åt langare anses vara heroiskt. Att snorta en linje kokain är med andra ord ett tecken på tapperhet så länge du har fått det godkänt av staten. Att snorta en linje kokain utan statens godkännande är ett erkänt brott. Vart drar man gränsen.
Ju mer jag funderar på koncept kring infiltratörer, kontraspionage, angiveri etc ju mer förvirrad blir jag över vem det egentligen är som leker Gud, och varför vi som medborgare så lätt kan acceptera att se vissa personer som hjältar och andra som fiender. En soldat håller ingen styrka i mina ögon, eftersom mord är mord. Mord är aldrig rättfärdigat i mina ögon. Aldrig.
Gång på gång ser vi occidentalism porträtteras som satans påfund. Grupper utkämpar krig som det enligt västvärlden inte finns någon grund för. En person som har uttalat Jihad i samband med en strid är en terrorist, medan fraserna "go with God" och "fight for your nation" är ett tecken på mod och tapperhet.
Själv tror jag inte på gott och ont. Jag tror inte särskilt mycket om våra nationella hjältar heller faktiskt. Jag tror bara att vi behöver känna att vi behöver välja en sida för att känna trygghet. Jag hade bara uppskattat om vi ibland rannsakade våra egna perspektiv emellanåt, och något säger mig att bara för att man får tillstånd från SÄPO, från staten, från Polisen, etc så innebär det inte att man gör rätt.

Kom att tänka på en låt med Against Me! apropå inlägget

Those anarcho punks are mysterious

we're all presidents,
we're all congressmen,
we're all cops
in waiting, we are the workers of the world.
there is the elite
and the dispossessed.
it's only about survival.
who has the skill to play the game for what it's worth,
and reach an obscure kind of perfection.
let's try and keep as much emotion out of this as possible.
let's try not to remember any names.
we'll do it for a country,
for a people,
for a moral vision.
united we'll make them remember
our history.
or how we'd like to be told.
how we like to be told.
we rock, because it's us against them
we found our own reasons to sing,
and it's so much less confusing
when lines are drawn like that.
when people are either consumers or revolutionaries,
enemies or friends.
hanging onto the fringes of the cogs in the system.
it's just about knowing where everyone stands.
all of the sudden people start talking about guns,
talking like they're going to war.
cause they found something to die for.
start taking back what they stole,
sure beats every other option.
but does it make a difference how we get it?
well do you really fucking get it?

Inspiration without borders

Jag brukar vara inne och kika på deras hemsida, och tänkte visa er som söker efter lite inspiration några bilder från sidan som jag älskar.

Är ni intresserade finner ni deras hemsida här

Jag älskar Banksy. Fast sen igen, vem gör inte det?






Vi behöver alla lite inspiration emellanåt.

Tänkte avrunda inlägget med en låt som jag blir rörd av, bara för att den är så jäkla bra.

Byther Smith - Come On In This House

Värdefullt

Idag känner jag en behaglig känsla när jag dagdrömmer om att gifta mig med en fotograf. Jag blundar och ser hur en kvinna, inte helt olik mig, sitter och lutar hakan mot sin handflata medan hon tittar ut genom ett fönster. Hon täcks av solljus och ser tankspridd men fridfull ut. Jag ser framför mig en vägg med vackra bilder. Jag hör klicket från systemkamerans avtryckare. Jag hade så gärna velat känna att jag var värd att bli fotograferad i en känsla i stället för ett datum.

Mélanie Laurent. Fotograferad av Marcel Hartman

Oftast när jag dagdrömmer fantiserar jag om mitt drömhem. Jag brukar sitta vaken långt in på nätterna och skissa på planritningar. När jag vaknar på morgonen kisar jag ut över spridda inredningstidningar och möbel-kataloger. I mitt drömhem har jag plats för en massa husdjur. Jag har en bekväm soffa, ett stort kök med stora fönster, ett trädgårdsland med en särskild kryddträdgård och ett särskilt hörn avsett endast för mitt konstnärsskap.

Visst är det skönt att drömma. Ännu skönare är det när man drömmer om något som går att förverkliga. En dag i framtiden kommer jag ha en kryddträdgård, och en myssoffa.

Insikter

Idag har jag haft en djup diskussion med min älskade vän Ariel. Vi diskuterade den manliga könsrollen och varför det ibland blir som det blir med vad som anses vara manligt
samt några oskrivna regler kring vad man som man begränsar sig till i livet.
Vi pratade alltså om negativa stereotypbilder.

Innan idag satt jag och lyssnade på två fascinerande ljudfiler från "SR's sommarpratare" med först Rickard Wolff och senare Mikael Persbrandt. Rickard Wolff som är öppet homosexuell men samtidigt besitter en jäkla pondus, särskilt på grund av sin röst (han är till exempel för mig starkt förknippad med rösten till lejonet Scar i Lejonkungen).
Senare lyssnade jag på Mikael Persbrandt som verkar endast associeras med Gunvald i Beck nuförtiden av män i min generation.

Båda har ett förträffligt ordspråk, pratar åsikter och känslor, läser dikter osv.
Båda anses vara karlakarlar. Det är helt beundransvärt egentligen när jag tänker efter.
Varför drar man upp stora starka män som Per Morberg och Mikael Persbrandt som macho-karlar utan att påpeka hela deras skala av manlighet? Varför blir så många bilder av män och framför allt manliga förebilder förvrängda? Varför uppmuntras dessa förvrängda bilderna dessutom och till stor del uppfattas som norm? Män som dunkar varandra i ryggen om de kramas. Män som inte kan titta på musikaler. Män som inte pratar känslor för det är kvinnligt.


Ett av mina favoritklipp är när TV4 visade en intervju med Per Morberg och Tommy Körberg och hur de definierade manlig vänskap. Jag har kortat ner klippet, hela klippet finns här.




Underbara män. Riktiga karlar anser jag!



Mikael Persbrandt läste en underbar dikt av Gunnar Ekelöf som jag tänkte recitera:


Jag tror på den ensamma människan

Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

Dagens låt

Ky-Mani Marley - Many More Roads


Many more roads to trod

There’ll be many mountains to cross

And though, you neglected, rejected and injected me

Still it’s only love I have

I know my first name is Steven

Har fått smärre vätskebrist av att kolla på en av mina absoluta favoritfilmer. Det är synd att den inte verkar finnas tillgänglig att köpa, annars hade jag starkt rekommenderat er att titta på den pronto.


Filmen är baserad på en verklig händelse om Steven Stayner och hans hemska livsöde.
Steven blev bortförd av Kenneth Parnell 1972, då han var 7, och blev under 7 års tid utsatt för sexuella övergrepp. Parnell berättade för Steven att familjen inte hade råd med honom längre, att Stevens pappa dött i en hjärtinfarkt och att alla hans syskon blivit bortadopterade och levde under falska namn över hela landet.










Den här filmen såg jag för första gången när jag var runt tio år gammal, och även om den aldrig mer visats på svensk tv så kom jag fortfarande ihåg titeln och ägnade många år med att leta efter filmen. Med lite hjälp hittade jag både bok och film för några år sen, och ungefär vart tredje år tar jag mod till mig och tittar på filmen igen. Skådespelarisatserna i den här filmen, särskilt av Corin Nemec som spelade Steven och Arliss Howard som spelade Parnell, är verkligen bra gjorda.

Det som slår hårdast mot mig i filmen, särskilt med tanke på att den är baserad på verkliga händelser, är utanförskapet som Steven ständigt måste ha känt. Att inte höra hemma någonstans, och att under så många år ha burit på skuld och skam över något man blivit utsatt för.

Steven Stayners förövare fick ett alldeles för milt straff för vad han gjort mot Steven, och Stevens familj. Han blev frikänd och åkte in i fängelse igen några år senare när han försökt återupprepa samma misstag.

Anledningen till varför Steven upptäcktes var pga att förövaren Parnell hade kidnappat en ung pojke, Timothy White. Förmodligen för att Steven började bli för gammal. Dock ville inte Steven att Timmy skulle få lida av samma öde, och hjälpte Timmy att fly.
Steven gifte sig och fick två barn. Han dog vid 24 års ålder i en motorcykelolycka.



Jag lider med honom och hans familj. Jag hoppas att han kände att en stor del av honom hann bli läkt innan han gick bort. Vila i frid, kära Steven. Jag tänker ofta på dig.

Fylld av tankar

Jag har en liten röst i mig som inte gör sig hörd.
Som en längtan utan mål, en sorg utan grepp.
En brinnande strävan, diskret omsluten av andra känslor.

Kreativiteten flödar men får inget fäste.
När jag sätter mig för att rita
lyckas jag bara skriva ord i form av kalligrafi.

När jag försöker mig på ett nytt projekt
fattas sidenlyster och genomslagskraft.
Jag strävar efter känslan "just det där!",
men den fattas för tillfället.

Trots det känner jag mig hoppfull.
Snart kikar våren in genom fönstret,
snart blommar själen åter.
En prunkande liten skogsslänta odlar jag i mitt inre.

Nu ska jag bara hitta ett tomt blad att skriva framtiden på.
Tills dess omgiver jag mig med vackra toner
och fraser som gör mig nykär.
Inte i någon men i något.
Dock vet jag inte i vad,
men det kan kvitta just nu.

Inspiration

Romantik

Underbara färger

Vintage Green 1950 Desoto & Black '50 Pontiac

La vil. Underbar fotograf

Jag är trött på felaktig statistik

Hur många gånger läser man inte tårfyllda debattinlägg om att Sverige är i toppen av de länder som tar emot flest flyktingar? Den statistiken stämmer inte. Jag letade efter fakta och fann följande tabell på Migrationsinfo

Att Sveriges utrikesfödda har en lika stor andel högskoleutbildade än inrikesfödda glömmer man också ofta att nämna.

Invandring 2010 jämfört med 2009 (preliminärt) -3,2 %

Utvandring 2010 jämfört med 2009 (preliminärt) +24,9 %

Valdeltagande utrikes föda 2006 65-69%

Andel högutbildade av utrikes födda 34%

Andel utrikes födda läkare 26,2%

Läs mer:

http://www.scb.se/statistik/UF/UF0506/2007A02/UF0506_2007A02_SM_UF37SM0701.pdf





Vad jag vill ha sagt med detta är att tro inte på gammal statistik.
Sverige har inget att skryta om längre vad det gäller vårt så kallat varma mottagande av flyktingar. Vi har inte en massa "invandrare" från mellanöstern som lever på bidrag.
Jag är så trött på att våra utsatta ska få skulden för Sveriges skattefinansiering.
Arbetslösa, ensamstående, sjukskrivna, flyktingar, papperslösa etc.
Jag som sjukskriven får strax under 7000 i månaden.

"Hos Vattenfall fick dessutom förre vice vd Klaus Rauscher ett avgångsvederlag värt 49,5 miljoner kronor 2007. Hans efterträdare Hans-Jürgen Cramer lämnade efter fem månader. Han fick 20,9 miljoner kronor i avgångsvederlag och 1,5 miljoner kronor i bonus. Det framgår av årsredovisningen för 2007." - Sydsvenskan

Hans-Jürgen jobbade för ett statligt bolag under 5 månader och tjänade 22,4 miljoner för det arbetet. Det är 3200 månadsbidrag för sjukskrivna alternativt socialbidragstagare.

Alltså hade man med den slanten under samma period kunnat betala 640 individer bidrag.
Det kommer ju från våra skattepengar.

Även om vi ibland får läsa om chefers höga löner och politikers skumma avdrag så är det sällan de som får skulden för vart våra skattepengar går, utan den stenen verkar våra invandrare och sjukskrivna få bära för all framtid.

I mina ögon är inte Hans-Jürgen mer värd än Anita, 45, som har två barn och blivit sjukskriven för att chefen på sjukhusavdelningen där hon jobbade inte kände för att avlasta Anita genom att ta in en deltidsanställd personal till. Dock verkar han vara mer värd än Anita i samhällets ögon eftersom majoriteten av samhället utgår från statistik de inte orkar ifrågasätta.

Jag är trött på dessa fördomarna. Jag tänkte sätta mig in och göra ett stort arbete om hur mycket av skattepengarna som går till saftiga bonusar och alldeles för höga löner för chefer inom statliga bolag, samt till politiker. Dock var det för svårt för mig att gräva runt i, samtidigt som jag blev förtvivlad när jag läste om vissa löner.


Ifrågasätt statistik och påstående, kära människor.
Jag är nästan övertygad om att fler skattepengar går till löner och liknande för företagschefer inom statliga bolag än till våra flyktingar.

Ljudböcker och scrapbooking

Jag har insett att ibland orkar man inte sitta och pyssla på en yta som är en halv kvadratmeter ifall man är utav min konstnärsnatur. Jag behöver egentligen ett helt golv där jag kan sitta omgiven av penslar, papper, skisser och musik. I den här lilla lägenhet är dock det scenariot snarare en dröm. En väldigt fin dröm dock.

I stället för organiserat kaos har jag de senaste dagarna pysslat på datorn, i form av digital scrapbooking (jag gillar inte det svengelska ordet, finns det verkligen inget bättre alternativ?) i mitt kära Photoshop med hundratals mallar och idéer. Eftersom jag inte riktigt kan pyssla utan att göra något vid sidan om har jag, lite sent måhända, insett det fantastiska fenomenet ljudböcker. Igår lyssnade jag på en bok av och med Ellen Degeneres, en underbar kvinna. Idag har jag lyssnat mig igenom närmre 35 kapitel ur Robert Gustavssons självbiografi. Det är väldigt intressant att få ta del av en främlings liv på det viset, och märka att man har visst skaffat sig en väldigt specifik egen bild av personen i fråga - som oftast inte stämmer överens med verkligheten. Vilket liv han har levt, jag avundas inte honom. Båda två har varit mycket intressanta hursomhelst, och pysslandet är givetvis alltid kul.

Imorgon ska jag äntligen träffa Benny igen efter att han har haft välförtjänt julledigt. Det ska bli så skönt att få prata av mig. Stackars Benny kommer få muta bort mig ur rummet när klockan slår prick.

Jul

Tomma kvartingflaskor med Renat står uppradade, tomma. Ölburkar i tjugotal står huller om buller, tomma. Det stinker om dem. Sprit i vattenflaskan, vin till maten. Ingen riktig julmat eftersom man skulle ha råd med sprit. Ingen riktig julgran utan lite julpynt här och där, som om man försökt städa undan julen men glömt kvar några arrangemang.
Ett ljus som håller på att brinna ut står och flämtar på tv-bordet. Skitiga tallrikar står staplade som för att bevisa att man har ätit lite mat de senaste timmarna. Glas med några stänk fortfarande kvar i lyser i sitt kollektiv. Vaga röster hörs från tvn där man ser välklätt folk med glada miner och vita fuskpälskragar.
Ibland hörs mobilens sms-signal med meddelanden om en God Jul och att avsändaren inte fick de par jeansen hon ville ha eller att kalle anka var lika trist som alla andra jular.
Kvar i soffan sitter en flicka, fortfarande barn på papper men med en sliten själ som redan blivit så gammal att den har hunnit reinkarneras.
Högljudda snarkningar hörs från sovrummet längre bort i stugan. Utanför piskar snön och vinterfåglarna äter upp de sista hasselnötterna. På golvet lite presentpapper och julrim på kuvertpapper. En och annan halvtom godispåse ligger på tv-bordet.
Nu är det dags att diska och städa. Klockan ska snart slå fem och dottern passar på att städa undan innan fadern vaknar. Snart kommer telefonen ljuda från modern som saknar sin dotter och tycker synd om sig själv som har en frånvarande familjemedlem under högtiderna.
Dottern ställer sig för att skrubba den flottiga spisen och skölja ur några tomma ölglas. Ramlösan är snart slut. Ångesten växer sig större i bröstet och inne i magen hugger en tomhet sig fast.
God Jul. Fylld med skam, förhoppningar, tröstlöshet och stela leenden. Fylld med tro på att det kommer bli bättre, fylld med potentiella utsagor om vad som ska sägas om vad som hände under julafton i stället för vad som verkligen pågår. Inga svar på sms från vänner. Inga jullåtar och juldofter.
God Jul. God Jul. God jävla jul.



Nu är dottern tio år äldre men känslorna är fortfarande kvar under julen. Många erbjuder mig en plats med julstämning och sällskap, men sorgen är fortfarande för stor för att orka hantera under dagen i ära. Mina julaftonar brukar bestå av filmer och lite godis. Jag vill fira min jul själv med mina djur. Då slipper jag hugget i magen och jag kan vifta lite på tårna. Idag har jag känt len päls under mina fingertoppar och blundat nöjd när jag smakat chokladglass. Det passar mig bättre än en julafton. Jag unnar er som uppskattar julstämningen en riktigt fin jul och jag lider med alla barn och vuxna som känner sig extra sårbara denna dag. Ni finns alla i mitt hjärta.