Den naturliga tillflykten, där jag fann människor som förstod mig, blev hårdrocks- och metal-kulturen. Jag blev hårdrockare. Jag klädde mig i svart. Svarta kängor, svarta långa rockar och svart smink. Allt var svart.Allt var Black Sabbath, Krux, Siebenbürgen osv.
Jag fick många vänner under den perioden, som såg ut som mig och lyssnade på liknande musik.
Jag fann under den perioden min vän Ariel, som är och förblir min bror för alltid genom förändringar och nya insikter.
Efter att ha umgåtts med för många svartrockare som hade särskilda klädkoder och särskilda regler för att kunna passa in i en genre, samt att jag inte ville vara lika isolerad längre, gjorde att jag sökte mig vidare.
Då förlorade jag så gott som alla mina vänner, och insåg att en vän var något annat än vad jag förut hade trott.
Nästa steg för mig blev att jag blev punkare. Jag bodde då i Lund, och punkarkulturen i Lund tedde sig annorlunda än hur det var i Malmö. I Malmö hade punkarna särskilda kläder, särskilda märken och köpte kläder från särskilda butiker.
I Lund tog man vad man hade och gjorde vad man kunde med sina slitna paltor.
Det var punk för mig, och är punk för mig än idag.
Efter att ha varit argsint punkare som inte lyssnade på typiska punkband som Exploited och NOFX utan lyssnade på Against Me!, Ebba Grön, The Clash och liknande kände jag plötsligt en dag att jag inte fann något syfte med att sätta in mig i en särskild kategori.
Jag flyttade till Malmö och fick min första egna lägenhet. Då började jag lyssna på reggae och hiphop och blev mer politiskt engagerad. Det var skönt med hängbyxor men inget tvång. Plötsligt betydde inte kläder och genrer så mycket, och på den vägen är det för mig än idag. Jag vill inte tillhöra en särskild genre längre. Jag anser att musik är för värdefull för att man ska utesluta vissa artister och grupper för att de inte passar in med ens "stil".
Det som förvånar mig är hur pass många det fortfarande är som fortfarande anser sig behöva tillhöra en kategori, ett fack. Att finna ett samband med en särskild grupp individer i stället för att skapa sig en egen vänskapskrets med allt vad det innefattar. Att inte kunna ha på sig ett särskilt plagg kläder för att det inte representerar vad man står för gällande musik känner jag gör en just isolerad, och man missar väldigt mycket när man går på den vägen.
Ibland ser jag en ensam punkare eller en dyster hårdrockare på bussen, och då brukar jag alltid sätta mig bredvid den för att snacka om musik. Jag lyssnar trots allt fortfarande ibland på "gamla godingar" som Iron Maiden och Black Sabbath.
Jag hoppas att vi snart kan sluta kategorisera varandra.
Det finns musik och klädesplagg så det räcker och blir över åt oss alla.
Inlägg
